HAN, med stora bokstäver, vad annars?
Jag satt en tidig morgon i maj på Gyldene Freden, den enda krog i gamla stan i Stockholm som finns kvar av de gamla.
Jag hade beställt min favorit, en Bier Blond av märket Leffe.
Cirtonskivan satte piff på det hela.
Kanske någon tycker det är för tidigt för en öl klockan åtta en majmorgon, näe, festen dagen före krävde en återtställare.
Morgontidiga turister strömmade från de små hotellen runt om mig, det var lite kyligt för att vara maj, men " what the fuck ", jag var ledig, skulle vara det tre dagar till.
Den kalla Belgiska ölen slank lätt ner, jag kände att humöret kom tillbaka, kvällen innan hade jag blivit utkastad från Tullhuset, en krog bara hundra meter från där jag satt.
Allt för redlös för att få ha roligt ett par timmar till.
Jag ångrade mig inget, kvällen hade varit given, först starta med fem öl hemma hos en kompis, sen vid elvatiden på kvällen dra ner lite chansartat på stan.
Vi var fem killar på bästa humör, nu, i kväll skulle vi ragga brudar.
Stärkta av ölen tyckte vi att vi var perfekta, tjejerna skulle aldrig kunna motstå oss, tidigt försvann de andra, jag var ensam kvar på stället, förundrad beställde jag min femte starköl och svepte den i ett drag, Tullhusets inredning svajade, inte fan var jag full, när ölen var slut reste jag mig, men benen ville gå en annan väg än hjärnan.
En kaffe latte' fick mig att vakna till. Jag hörde hur ett ganska stort gäng, stort kan definieras olika, men de här var många, som om en stor turistbuss just stannat och släppt av otroligt pigga japanska turister.
Jag svepte snabbt kaffet, tyckte det var som om jag befann mig på drottningatan utanför Åhlens mitt på dagen, fullt med folk, just nu kände jag mig lite folkskygg.
När jag reste mig upp kände jag svagt en hand på min axel.
- Hej min vän, rösten var otroligt mjuk, men manlig, handen kändes sval mot axeln, men jag tyckte den gav mig fler signaler på väg till stående ställning.
Japanerna var på väg bort och jag var ensam med den som stod bakom mig.
Jag snurrade huvudet ett helt varv, det kändes så, bredvid mig stod en man med krulligt skägg, jag kände igen honom men kunde inte placera ansiktet.
Mjuka stora bruna ögon, lite skägg i ansiktet, jag kände en rysning, men den var inte kall, tvärtom, värmen från hans hand spred sig längs hela min kropp, herregud tänkte jag.
- Ja, jag är här, vill du säga något?
Otroligt, var det sant? En människa många tror på här bredvid mig? Dessutom klädd i moderna kläder.
- Hahahaha, jag skrattade som om hela halsen skulle hoppa ut led, kunde inte låta bli, vem som än spelade mig ett spratt var han duktig.
- Du känner dig osäker, var lugn min vän, jag har all tid i världen, hans mening avslutades med ett leende. Ett ögonblick tyckte jag att det stod som en gloria runt honom, rädd för att andra skulle kunna se samma sak tog jag ett par steg bort, snart hade jag skyndat på mina steg, mina festskor hördes eka mellan gamla stans gamla stenväggar, jag hörde inte att någon följde mig, men såg varken bakåt eller bredvid mig fortsatte jag mot Slussan, tänkte ta " Tricken " hem.
En surmulen uniformsklädd äldre dam med grånat hår satt bakom luckan.
- Gärdet tack.
- För en eller två?
- För en så klart. Vad tusan menade hon?
- Jaha, jag trodde ni var ett sällskap? Jag såg snabbt bakom mig och där stod HAN........
- För två sa HAN leende, även damen i luckan log, jag som trott hon varit sur log nu med hela sitt ansikte som om hon fått en uppenbarelse.
Jag betalade och gick vidare.
- Den glassen vill jag smaka, den finns tydligen i flera olika smaker.
- Du retas med mig, varför följer du efter mig, trackasera någon annan istället, kände svagt en irritation, fick man känna det även mot HONOM?
HAn var nu tyst bakom mig, perongen var öde, de flesta åkte väl till sina arbeten nu och inte hem till sig.
En annan perong mitt emot var dessto mer livlig, resenärer kom och gick i en strid ström, där var de vanliga, jäktade ungdomar till skolan, andra till sina arbeten inne i city, en och annan pensinär stod dock stilla, plötsligt som om de allihopa samtidigt sett samma sak stannade de flesta upp, men inte de som redan var upp väg upp i rulltrappan, det pekades, först tänkte jag inte så mycket på det, men när de unisont började att ropa till mig förstod jag att intresset var riktat mot den plats där jag stod.
Jag vände mig om, HAN stod bakom mig, runt om honom, vikket jag inte sett tidigare kunde jag mycket svagt urskilja en skir gloria, den var mest tydlig där hjärtat fanns.
- Jag gömmer mig bakom dig för din skull, jag kan inte hjälpa det, men det stämmer det du ser.
På andra perrongen var det helt stilla, det var knäpptyst, en del hade fallit ner på knä och korslagt sina händer, så det stämde tänkte jag, är det värkligen HAN?
Jag såg längst upp i den trappa jag just kommit från, sakta fylldes den med människor som tveksamt tagit de första stegen ner.
Det sjung i rälsen, en bit bort kom min vagn.
Jag stelnade till, för min kropp kändes ovanligt lätt, en tanke kom att kännas allt starkare, jag är i dig, tunnelbanan stannade, jag stod nära spåret och satte mig i den toma vagnen, när dörrarna var på väg att stängas kom de i trappan att rusa ner, armar sträcktes mot springorna mellan dem, men vagnen var redan på väg, jag såg genom fönstren till andra perrongen att där nästan var folktomt nu, men allt fler sprang nerför den trappa vi bara för en stund sedan ensammen klivit nerför.
Vi hade fem stationer att åka, men det kändes skönt att lämna uppståndelsen vid slussen, vi åkte över den vackra bron över mälarens infart, gamla stan syntes vackert i morgondiset, solen försökte bryta genom den dimma som varit på morgonen, plötsligt vart det mörkare och tunnelbanan saktade fart, stationen i gamla stan var trång och smal, nästan så att andra tåg vi mötte snuddade vid oss, en obehaglig känsla.
Jag satt ensammen i vagnen, vart han tagit vägen kunde jag inte förstå, vad betydde den känslan av en röst inom mig tidigare?
Dörrarna öppnades och släppte in frisk luft, den luktade svagt av mälarens vatten, från trapporna som på den här stationen gick uppåt kunde jag se att ett flertal männsikor stirrade på tågsettet, de såg osäkra ut, allt fler kom upp bakom dem och tryckte på, en liten flicka med en söt docka i näven förlorade kontrollen och ramlade frammåt av det tryck som uppstått bakom henne och mamman, folk strömmade nu ut på perrongen, min vagn fylldes nu snabbt av resenärer.
De första som kom in stirrade ett ögonblick på mig, sen for blicken runt om, en del lämnade vagnen och sprang i ni nästa, det upprepades till dörrarna stängdes.
DET blir alltid samma uppståndelse
Jag vände huvudet åt sidan för att se vem som sagt så, men där var tyst, ovanligt tyst i en fullsatt vagn.
Vid Karlaplan var vagnen nästan tom igen, och snart tog jag med lättade steg riktning hem, Gärdets stora ängar sågs difust skimra i det allt ljusare morgondiset. En och annan hundägare rastade sin käraste livskamrat, annars var det tyst, på avstånd hördes morgonrusningen från city, en ambulans tog fart med sirenerna ekande mellan husfasaderna långt bort, men den var på väg bort från mig.
Mina steg kändes igen som vanligt.
När jag öppnade porten till Blanchegatan 3 såg jag som i en spegel i glaset hur en annan igenkännlig profil var bakom mig.
- Får jag se där du bor? HANS mjuka modulerade röst fick mig att må bra, men vem är han egentligen?
Milda ögon såg rätt in i mina, hans belevade ansikte röjde en omsorg om mig jag inte känt på många år, jag kanske ska avslöja att jag inte var lätt att tas med, jag hade svårt att lita på andra, inte av egen förskylan, mer de händelser jag råkat ut för.
Hans hand tog min, den var varm, nästan mjuk, men jag kände valkar i hans näve, som en arbetares händer.
- Jag är inte rädd för att ta i, ett litet leende spreds från honom till mig.
Var kunde han ha fått sina valkiga händer ifrån?
Med en lätt puff hade han fått mig att gå vidare in i trapphuset.
HAN tyckte om min lilla lägenhet.
- Varför bor du helt själv?
- Bara blev så, men......
- Ja, du har frågor? Hans froma ansikte fick mig att bli lugn, lugn på ett för mig nytt sätt, lugnet spred sig i hela kroppen, jag hade ofta ont o lederna på dagarna, men kände konstigt nog ingenting, kopplade inte ihop det med HONOM.
- De flesta skulle ha det, får jag sätta på tv.n?
Utan att jag hann svara satte aparaten igång, jag hade inte sett HONOM gå fram till den, dumt såg jag på HONOM, var det en bekräftelse på vem det var jag hade i min lägenhet?
Nyheterna i den vanligaste kanalen satte igång, först den vanliga signaturen och snart en uppläsare som såg stint in i tv-tittarnas blå ögon.
HAN satt aldeles tyst, som om det var första gången för HONOM, ibland log HAN, måste vara när något som kändes igen berättades.
- Lyssna nu......här kommer det.
Jasså, HAN hade väntat på något, kanske vetat i förväg vad som skulle komma?
- Något intressant? Jag såg sällan på nyheter, hellre en bra film, eller varför inte, en bra bok, ett par öl eller nåfra glas vin. Sen ner i bingen.
Jag såg hur HAN spände sig, händerna greppade stolens karmar, benen som var döljda i ett par urblekta jeans såg jag hur de stålsatte sig, de spändes rakt ut som om Han var beredd att flyga iväg, bort när som helst.
HANS uppenbara intresse för nyheten fick mig att vända blicken mot nyhetsuppläsaren.
Först vart det svart i rutan, som om signalen blivit avbruten, men strax därpå kom en reporter jag kände igen i blickfånget.
Bakom honom var det fullt med människor, en del med plakat och andra som satt och mässade, när kameran zoomade ut reportern såg jag Slussens T-station bakom honom, kände väl igen den lilla plattan utanför dörrarna, bakom såg man hur en Finlandsfärga var på väg in sen började reportern berätta om varför det samlats så mycket människor där idag.
- Här idag har alla dessa samlats för att de har en tro, en tro på något mer än vardagen, jag har talat med ett flertal av dessa människor och tro mig, det de har att säga är en större nyhet om den är sann än den pågående finanskrisen.
Reportern fortsatte medan kameran panorerade fram och tillbaka över massan av människor som hela tiden verkade bli fler.
Jag hann se några präster som stod mitt i, jag var inte religiös av mig, men trodde mig se olika trosriktingar representerade.
- Lyssna.
HAN satt blick stilla, inte en rörelse i kroppen.
Jag stängde av TV.n
- Jag är inte troende.
- Vad är tro? Nu log HAN så där fromt igen, det retade mig lite.
- Har du någonsin tänkt tanken att du vid tillfällen i ditt liv varit nära att förlora livet, tänk dig olika situationer, trafiken, eller du kanske stått vid et stup och en vind fått fatt i dig och du balanserar på bara dina tår, sen av en händelse får du balans och kan ta ett tursamt steg tillbaka?
- Nja, kanske, något liknande......
- Vem står då där och puttar dig tillbaka? Nu log han så där nästan sockersött igen.
-Men, men alla krig då? Koncentrationsläger, civila offer, varför har du inte räddat alla dem?
- En bra fråga, nu för första gången såg det ut som om HAN koncentrerade sig nogsamt, jag såg hur gammal HAN var, inte det unga ansikte jag nyligen sett.
- Du har hört talas om helvetet? Om djävulen?
- Ja, även om jag inte trodde på något religiöst nonsens så höll jag med HONOM.
- Även om jag är GUDS son hinner varken JAG eller HAN med allt.
Ingen av oss kan trolla, även om många kanske tror det.
HAN fortsatte, nu med ännu fler och djupare fåror i ansiktet, som om alla offer i historien plågade HONOM. Hur kunde jag få den insikten?
Det var en allt klarare känsla av förståelse inom mig, jag som aldrig förut trott, eller kanske velat förstå fick en ny insikt, den fanns plötsligt bara där, men varför kom han till just mig?
- För att du med är en av GUDS söner. Hans röst lät gammal och det han sa fick mig att skratta till, men jag tystnade lika snabbt.
- Helvetet existerar bara i fantasin hos dem som vill att det finns, för MIG och min FAR är det det stora kärleksriket som är det verkliga, vad än andra säger, och kärleken är det ultima, det överbrygger allt. Nu kom en längre utläggning, HAn förklarade allt som det frågades om, jag kände det som om min egen kropp och själ förvandlades, hans historier från de många tusen år bakåt passerade inom mig som en film, det var så verkligt att jag då och då riste till, när de fruktansvärda scenerna passerade revy.
- Så ligger det till, du har fått veta allt, jag har varit ärlig, inte uteslutit någonting.
- Jag öppnade ögonen, plötsligt rädd för att världen utanför inte skulle se lika dan ut.
Dagen utanför hade övergått till mörker, jag hade inte haft någon uppfattning om tid, hade jag sovit?
- Nej min vän, men min berättelse tog tid, nu var han ynge igen, som om just att HAN fått tala färdigt gjort HONOM fri.
Jag var hungrig och frågade om HAN ville ha något att äta, ett jakande gjorde att jag snabbt fick ihop en omelett, matlagning var inte en av mina stora förmågor.
Det var sena nyheterna och inslaget vi sett tidigare var minskat till bara tio sekunder, välden gjorde sig till känna, andra nyheter tog snabbt form.
Omeletten for snabbt ner i våra svultna magar.
- I morgon ska jag laga något gudomligt till dig, jag kunde inte låta bli att skratta, det var som om magen vände sig ut och in, det smärtade, men smärtan var skön och förlösande, även HAN skrattade, och la sin hand på min axel.
- JAG gjorde rätt, det var rätt att kontakta dig.
Jag såg vilka vita tänder han har, efter alla år...
- Vad fina vita tänder du har, snyggare än mina.
Nu kom det där leendet igen, ett leende som gjorde HANS ansikte ungt.
- Någon förmån vill man ha!!
forts. följer.............Moodyblues
 |
