Eric la sig tidigt, svårt för att sova gick han upp mitt i natten, hustrun låg inte i sin säng, inte för att han brydde sig, mer van vid att hon värmde med sin kropp.
En bit bort där deras granne bodde såg han att det ännu lös.
Han är uppe länge tänkte han, ungarna hade somnat, det var tyst i huset, naturen redde sig själv, men kanske inte så länge till, Eric log ett brett leende, nu kunde han sova
7.
Att synfältet då och då rubbades var inget som oroade mig, världen runt om mig hade rämnat, överlevnaden var viktigast, men ändå, ju längre söderut jag kommit ju fler störningar av synfältet, kunde i och för sig vara trötthet, jag fick fundera mer på det senare.
Utan att se åt vänster svängde jag Volvon ut på vägen igen, en liten vägskylt angav att jag körde på Forsavägen, inte för att det sa mig något, men en titt på kartan sa mig att jag var på väg i rätt riktning, det var tunt med stående fordon här, jag passerade de sista villorna och kom ut på landsbyggden, här och var såg jag liggande kor med juverna spända, jag ökade farten, hastighetsmätaren stod på nittio och jag körde med vindrutan nere.
Efter ett par mil började en bild ta form inom mig, jag som tidigare aldrig saknat sällskap kom på mig själv med att prata med en okänd, ansiktet hade varken form eller färg, ett litet leende for över mina tunna läppar, jag tror jag var på väg att förändras, jag visste att jag tyckte om rutiner.
Men nu, nu fanns de inte mer, jag hade lämnat mitt tidigare invanda liv, som en zombie gått till arbetet i åratal, jag hade fått ledningen att acceptera att aldrig betala ut min semester och kunde därför tillbringa all min tid nere i min källare.
Men vad fick mig att nu så enkelt att acceptera stuationen?
Kanske var det avsaknaden av mothugg från någon annan mänsklig varelse, jag tyckte ju nästan om att vara på väg, inget inom mig protesterade.
Med dessa tankar inom mig tvärbromsade jag, allt för sent reagerade min analytsiska hjärna.
Krocken var plötslig, bältet spändes som om det ville ta järngrepp om mitt liv, jag försökte dra in andan, vindrutan splittrades, något flög in i kupen sen vart allt bara mörker.
Jonna vaknade, ett ljud hon kände väl igen, fort tog hon sig upp på fötter, en plym av rök slog upp från vägen, utan att tänka sig för sprang hon vad benen förmådde, benen bar henne inte riktigt och flera gånger ramlade hon och slog sig blodig på knäna, det fruktansvärda ljudet av plåt mot plåt fick henne att resa sig igen.
Hon tyckte det kändes stumpt i benen, som om hon nyss vaknat upp från att ha sovit alldeles för länge.
Med bara tjugo meter till de kvaddade bilarna såg hon hur någon i den ena Volvon låg med överkroppen mot framkuckan.
Hennes vana blick såg omgående att den andra Volvons förare dött omedelbart, men den som låg över motorhuven rörde sig svagt, när hon sprang förbi den döda kunde hon konstatera två saker, inga passagerare och inget blod från den döde.
Mannen var runt de fyrtio, kanske lite äldre, svårt att bestämma när hans ansikte var täckt av hans eget blod.
Jonna tvärstannade.
Först stod hon bara stilla och betraktade mannen, trotts att han egentligen behövde omgående vård, det som fick henne att stå blick stilla och overksam var att han nästan försvann i hennes ögon då och då, som om Jonna haft fel på sin syn gnuggande hon dem med hennes lite nariga händer.
Mobilen, javisst, hon letade långt ner i sina tajta jeans, fickan hade inte plats för en hand ens, hon fick hjälpa till med andra handen och fra upp mobilen, en liten svart Nokia, den rymdes precis i hennes lilla hand, handen var narig såg hon, arbetet gjorde henne inte lycklig men hon kunde i alla fall försörja sig själv på det, tyst och stilla stod hon med telefonen i handen, sos alarm, rösten lät vänlig men bestämd, de hade svarat fort, nej nästan omgående.
Jonna beskrev situationen för den kvinnliga telefonisten, hon kunde nästan se framför sig hur hennes data redan behandlades av de nya datorsystemen det stått så mycket om, Sos Alarm hade säkert installerat dem, de nya systemen var personliga, de var nästan mänskliga och skulle säkert snart kunna utrycka känslor hade det stått.
När Jonna lagt på gick hon långsamt fram till den skadade mannen, han blödde ymnigt från ett flertal sår i ansiktet och huvudet, hans ansikte varkade ändå fridfult som om han innan olyckan precis kommit på att han egentligen var ganska lycklig.
Jonna kände utmed hans kropp, men han reagerade inte, men när hon hade sin hand i hans jeansficka kände hon kall stål mot huden.
Är han polis frågade hon sig tyst då hon med två fingrar drog fram en stor pistol, en inskript sa att den tillhörde Katrineholmskåren inom polisen.
På långt håll hörde hon sirenerna, en stor ambulans svängde in framför den ena bilen, där den döda fanns.
Hon gick fram till en av sjukvårdarna och pekade mot den stora Volvon.
Vilken då frågade han?
Jonna kände lite irritation över hans dumhet och sa irriterat.
- Ser du inte, han som ligger över motorhuven på den andra, samtidigt såg hon dit, först förstod hon inte, hon gick ett steg ditåt men stannade igen, vad hade hänt?
Det enda som syntes var den döda föraren, hans bil stod demolerad kvar, lite rök från motorhuven men det var allt.
Herregud sa hon tyst till sig själv, pistolen hon höll hårt i sin hand i sin jacka darrade plötsligt till, som om den ville lämna henne.
Hon gick chockad tillbaks till där hon bodde.
Som i trans satte hon sig på sin säng, dörren in hade stått öppen, pistolen vart så varm i hennes hand att hon kastade den ifrån sig på det svarta överkastet, det började snart att ryka och hon sprang efter en hink vatten.
8.
Långt borta hörde jag ett referat, det kom allt närmre, samtidigt kunde jag höra skarpt hur en hund skällde, rädd för att avslöja var jag var försökte jag narra min egen rädsla, bakom hundens ylande kom rösten allt närmre, jag kunde höra den tydligt.
-
Everything has a truth, but where is the truth and what is fiction, whether Jesus had a nationality or not.
The Bible might be written by men, but the Bible is made by women?
Rösten mässade samma sak om och om igen, långt bort i mitt minne tyckte jag att jag hört eller läst texten, i samma ögonblikc jag hörde den tydligt försvann den,min hand låg mot min kind och kinden var otroligt varm, värmen i ansiktet kom från allt blod, skräckslagen satte jag mig upp, från handen rann det ner längs min arm, min puls var i hundraåttio.
Det värsta hade hänt, att jag skadat mig var utom allt tvivel, men vad hade jag krockat med, vägbanan hade varit rak och fin, inte ett fordon i vägen så långt ögat kunnat se, jag vet att jag reagerat för något, men vad?
Jag hade känt eller sett att luften innan darrat till, kunde det vara så? Betyder darrningen något för mig, ska jag se upp då?
Jag fick oroa mig för det senare.
Kände på hela min kropp, visst var jag väldigt öm, men jag kände inget brutet, blodet som strömmade i ansiktet måste vara en otäck sårskada. Kanske jag nu såg bättre ut än förut?
När jag försökte le orsakade jag bara att ett skrik lämnade mina läppar, och varm vätska som måste vara min egen lämnade båda läpparna, det krasade mellan mina tänder när jag rörde tungan inne i gomen.
Näsan fick inte luft, jag snöt mig och som om en propp av något satt igen mina luftgångar i näsan kände jag hur något tjockt lämnad mig, det hade satt sig fast inne i näsan, när jag såg ner på mina jeans kräktes jag, en bit av något med en nagel på hade ramlat ner, det var från ett ganska stort finger, hur det kommit in i näsan förstod jag inte.
Mina egna spyor kunde jag inte känna lukten av, däremot smakade det surt i munnen, galla tänkte jag, men vem hade det avrit som förlorat en fingertopp, och fått den att stoppas in i mitt ansikte?
Jag öppnade långsamt ett öga, min bil gick inte att använda mer, ledsen men inte förvånad ställde jag mig upp på darrande ben.
Jag kände mig yr, försiktigt rörde jag i mitt eget ansikte, kanske spegeln i bilen var hel?
Jag hasade mig dit och såg bakom mig, en liten hund nosade i marken, sen såg jag hur den snabbt svalde något.
Magen gjorde sig hörd igen men jag kämpade spyorna tillbaks.
Ett långt djupt jack gick från vänstra sidan av min nedre läpp upp till mitt vänstra öga, jag såg vilken tur jag haft, blodet rann inte lika fort nu, jag förstod att utan att få hjälp skulle jag få ett fult märke.
I bagaget fanns en förstahjälpenkudde.
En timme senare var såret omskött, jag hade inte många krafter kvar för att ta mig vidare.
Uppe i en glänta såg jag att det fanns ett litet hus. På framsidan fanns bara ett fönster med spröjsar, en ytterdörr som såg lätt ut att forsera, med mina sista krafter tog jag mig upp, ytterdörren var låst och var mer bastant än jag tänkt mig, gick runt huset och snavade i rosenrabbaten. Jag ramlade rakt ner, som om jag fått en snyting, åter kom ansiktet i fokus, en gammal rosenbuske lät långsamt en kraftig gadd fint mejsla ut ett mönster på min högra ansiktshalva, som om det märket skulle harmoniera med min vänsterhalva.
Jag stönade högt. Kände ingen ågren om jag låg kvar, men gadden ritsade min kind varje gång jag drog efter luft.
9.
En sista anspänning, jag måste se skräckinjagande ut, vem som helst som såg mig nu skulle säkert skrika på hjälp omgående.
När jag stod upp vände jag mig om mot dett fönster som fanns på gaveln, samtidigt vart min blick suddig, tänkte inte mer då på det, gnuggande mig försiktigt med min rena hand, och såg på min egen spegelbild, jag höll nästan på att ramla bakåt.
Innanför syntes en rörelse, jag såg hur något som kunde vara en mänsklig varelse rusa bakåt.
Jonna somnade om, allt för psykiskt trött efter alla frågor både från polisen och sjukvårdarna.
När hon somnade kände hon något hårt, hårt som stål mot sitt ena lår.
Hon tyckte att det gått en hel dag när hon väcktes av ett stumt skri utifrån. Hon reste sig upp på nakna fötter och spanade ut, hon såg inget, men ett konstigt mässande, som om det kom utifrån fick henne att stå stilla ett par ögonblick, hon slog ifrån sig om vad det kunde vara, och gick långsamt fram till ett fönster på höger gavel av huset, blonkrukan såg liten ut, men den var övervuxen av små blåa blommor, Jonnas intresse för det blomstrande hade hon ärvt av sin mor tidigt. Det fanns inte en växt som blommade hon inte kunde namnet på, dessutom var hon född med gröna fingrar. Hon tänkte just på sin mor när hon gick fram till fönstret, som ensambarn hade hon haft en bra och trygg uppväxt.
Eftersom de bodde lite på landet kom skogen och naturen att dominera hennes uppväxt, Jonna var en ensamvarg, hon förstod sig inte på att vara kommunikativ med det andra könet, den enda vän hon haft var en lätt efterbliven flicka som bott granne i många år men gått bort för ett par år sedan.
Hennes mor som ensam försörjde dem kom att dö i canser på Jonnas artonårsdag, pappan visste inte Jonna mycket om, inte mer än att han varit färgad och amerikan.
Sent hade hennes mor berättat det. Jonnas lätt olivbruna hy stack ut i skolan, hon ansågs mycket vacker men skolans elever såg henne mer som annorlunda. Det fick henne att arbeta hårdare än någon annan elev, utan att ha vänner kom läxor och hennes intressen att få henne att blomma.
Hon gav till ett skri av fruktan, utanför stod det ett monster och hon trodde att det var en mardröm.
I samma stund hörde hon hur ett ihärdigt mässande tilltog i styrka, mässandet var det samma hela tiden.
- Everything has a truth, but where is the truth and what is fiction, whether Jesus had a nationality or not.
The Bible might be written by men, but the Bible is made by women?
Jonna höll för öronen, då hörde hon det högre. Ansiktet i fönstret hade försvunnit, hon vände sig snabbt om, kanske varelsen tagit sig in genom bakdörren som sällan var stängd? Ett litet akvarium ståendes på en rund hög pall mitt i rummet stod i vägen, de små fiskarna simmade fram och tillbaka som om de var koordinerade att göra det, hon stirrade faschinerat på dem ett par sekunder, vad höll de på med? Som om fiskarna hört henne stannade de upp mitt i akvariumet och stirrade på henne, Jonna fick gåshud, hon frös plötsligt när en radio slogs på.
Mässandet hördes nu skrarpt, som om en kör av oroliga pastorer sjungit samma sak om och om igen.
Jag hade snabbt kastat mig undan från fönstret, den som fanns därinne hade jag skrämt, mitt utseende lockade nog ingen.
Jag måste få kontakt, långsamt smög jag längs kortsidan, hunden som tuggat i sig det lilla blodiga jag fått upp nosade i sakta mak i mina spår, kanske hoppades han att jag matade honom med något mer?
Rabatterna störde mig, de rev och slet i mina byxor och jag tyckte det hördes högt.
Inne från huset hörde jag ett skri som isade i det blod jag hade kvar i mina ådror.
Vem tusan är där inne tänkte jag, i samma stund kom mässandet till mig, jag försökte slå det ifrån mig men den här gången hade det ökat i styrka.
10.
Eric smög upp klockan tre på morgonen, Tilda låg inte i sin säng men det var inte något han förundrade sig över, förmodligen hade hon fastnat hos grannen och hans fru, de var glada för ett par glas vin och Tilde sa sällan nej fast hon aldrig tog mer än högst två glas när de sällan firade något.
Datorn såg ut som vilken laptop som helst, det stod till och med Sony på ovansidan, Eric öppnade den med den universella koden, ovansidan åkte upp utan att motorn hördes, skärmen var en ordinär plattskärm, tangentbord som alla andra men där slutade likheten, i tangentbordet låg hela datorpaketet, det hade en kapacitet som vida överskred en Kreydator, tekniken var än så länge helt ny och den användes bara av Eric och de andra fyrtionio.
Den första generationen biologiska datorer, utvecklingskostnaderna var astronomiska.
Inget som bekymrade honom, han vara en del i ett väl inoljat maskineri som utnyttjade tidens teknik för deras egna syften.
Erics avsikter var inte pengarna, han hade tillsammans med de andra högt ställda ideal, mycket högt ställda.
Även om de organisatoriskt var att likna med nazismens innersta krets och tänkesätt om den biologiska rasen.
Utan ett ljud öppnade sig skärmen i samma sekund den vart fri från sitt tak, en välsmord kvinnorröst önskade Eric välkommen och frågade hur han mådde? Samtidigt tog datorn pulsen på Eric, ett stick i hans finger kom Eric att reagera lite, men proceduren var nödvändig, nu hade han full acces.
Datorn hade redan satt igång, nedräkningen gick inte att avsluta.
Bakom Eric smög Tilda, hon trodde inte heller att han skulle lägga märke till henne.
11.
Jag smög under fönstersmygen, rädd för vad som fanns inne i huset ville hela min kropp ta mig därifrån, mässandet hade ökat ännu mer i styrka nu.
Svag som jag var ramlade jag ihop under fönstret, kunde inte ta mig vidare, det enda jag nu önskade var att ha en sval säng om min kropp
Jag somnade, en rostagg hade letat sig in i min kind men jag kände inget av den.
Min dröm var en mardröm, den växlade mellan mitt tidigare liv till att jag levde i det som var nu, ensammen i världen utan kontakt med mänsklig värme, inget jag saknat tidigare men nu kände en enorm vilja att upptäcka.
I drömmen var det konstanta ljudet ännu högre, drömmen kom att handla om en underlig försvarsanläggning, i den var tusentals kvinnor samlade, som om de varit ditforslade.
Svagt kunde jag se hur de stod samlade, nära varandra, rädda för något jag inte kunde se, runt om där de stod fanns stela hårda sängar utställda i långa rader, jag själv befann mig ovanför dem, som om jag såg på dem ovanfrån, bilden av dem försvann då och då, i de ögonblicken befann jag mig i mitt nya liv, rädslan jag då kände kändes ännu mer stark i drömmen.
När jag såg ner på alla kvinnor kom en svag känsla som om de var broiler i en färdig fabrik, de var alla unga och såg vämående ut, men den kala och stela inredningen kom det att mer likna ett fängelse, det som avgjorde det var deras ansikten, stela, en del i fruktan.
Jonna nu vaken hade kastat sig ner på golvet, hennes annars så säkra vardag var ställd i ett plötsligt kaos.
Hon kände sig säker hemma, när hon tog sig utanför hemmet var det mest för att inhandla växter, eller ta sig till banken och affären för att göra inköp och se över sin ekonomi.
Så snabbt hon kunde tog hon sig sedan hem, tyckte inte om andras närvaro.
Mässandet hade ökat i styrka, Jonna kände sig nästan yr av det, men oron över det som fanns utanför stålsatte henne.
Hon tog tag i bakdörrens handtag, sakta öppnade hon den, den friska luften utanför lugnade henne lite, hon kröp nästan ålande ut, rosbuskarna utanför stod i full blom, hennes stolthet.
Det surrade för fullt i dess blommor, hon fick små skrapmärken på sina knän när hon snabbt vände till vänster, där låg någon hon inte kände, det var inget monster utan en skadad man som såg ut att ha somnat. Han var äldre än henne, kanske tjugo år äldre, med breda axlar och mörkt nästan svart hår, ovan som hon var vid kontakt satt hon nu på knä och var villrådig, men mannens belägenhet fick avgöra.
Hon undersökte först om han var svårt skadad, men hon såg inte att han brutit något, mer att hans ansikte var täckt med blod, han hade starka händer, hon såg att de såg ut att varatill användning, som om han sällan vilade dem, mer att de höll i ngåon form av verktyg om dagarna.
Hon var ytterligt rädd för att väcka honom och behöva konversera honom.
Jonna hade hört det fruktansvärda ljudet innan, det måste ha skett en kollosion tidigare nere vid den stora vägen och att mannen var ett offer av en olycka.
Skulle hon försöka ringa efter hjälp? Att ta in fler in i hennes ensamma liv?
Då kom hon på att nere vid olycksplatsen hade det varit ett offer till, ett offer bara hon sett.
Hon drog med all styrka hon förmådde, mannen var tung, mycket tung desuutom, hans kropp var kompakt, mer kuskulös än att han var fet.
Sakta fick hon honom mot dörren, han stönade till då och då, vid de tillfällena släptte Jonna kroppen och ångrade sig, men i samma ögonblick drog hon i honom igen, hon hade tagit ett beslut, och när hon gjorde det var det oftast oåterkalligt.
12.
Sent på kvällen hade hon lyckats tvätta av honom, hans kläder var smutsiga och låg i tvättmaskinen, hon hade inga större problem med att se honom naken men skylde honom så gott det gick innan hon fick honom i hennes säng.
Att ha en man i huset kändes ovanligt, hon tänkte inte så mycket på att han var äldre, mer att hon egentligen aldrig sett en man så nära förut.
Hon såg att han var stark, han måste ha varit utsatt den sista tiden för kroppen var full med småsår och gamla blåmärken, hon tyckte han var manlig med hans håriga bröstkorg och muskulösa kropp.
När hon hade tvättat hans kropp hade hon tyckt om att göra det, nästan njutit av det men hon försökte hålla undan blicken och göra det hon måste.
Nu låg han och sov, hans ansikte såg lugnt ut och Jonna kunde äntligen vila.
Hon hade inte hört det motoriska störande ljudet på hela kvällen och inte tänkt på det mer.
Hon tog en ljuvlig varm dusch, tog på sig ett par bekväma joggingbyxor, det var varmt ute ännu så det fick duga med ett tunt linne, som egentligen aslöjade mer av hennes figur än hon tänkt sig, eftersom hon var van vid att vara själv tänkte hon inte mer på det.
För några minuter tyckte jag att mina drömmar upphörde, jag vaknade av att det var kväll, eller mer kanske sen kväll, ute var det bara en nattlampa som lös upp kvällen, var befann jag mig?
Jag hade inget minne av de sista timmarna.
När jag spände kroppen kände jag att jag var naken under täcket, försökte minnas varför men kom inte på något som gav mig en förklaring.
Lampans sken kom mig att undra, världen var ju i upplösning, så lampan kunde egntligen inte skina.
Hade allt jag upplevt varit en del av en mardröm, där mina egna fantasier hjälpte till att göra den verklig?
Jag drog av mig täcket och satte ner fötterna på golvet, jag kände inte igen mig, utan att tänka på min nakenhet gick jag mot dörren, det sken svagt genom dörrens springor som om någon befann sig bakom den.
Jag lyssnade en stund, men inget ljud hördes, beredd på det värsta öppnade jag, en tv stod tyst framför mig, rummet var typiskt inrett av en kvinna, en man skulle haft det mer spartanskt, var var jag?
När jag tog ett steg in kände jag närvaron av någon, en soffa med mjuka överdragskläder stod en bit bort, över ett litet välskött valnötsbord lös en ensam lampa, rummet låg lite i skugga men jag kände starkt en annan persons närvaro.
En filt som ramlat ner från soffan fick bli min klädsel, den skylde mina vitala delar i alla fall, min kropp var stel, i soffan låg en kvinna stilla, jag såg att hon andades, hon sov, hon var vacker med gyllene hud, hennes små fltter hade letat sig fram där filten om henne inte räckte till, lycklig av att inte vara ensammen lät jag henne vara, jag gick till köket, kylskåpet var igång och där fanns en del mat jag smakade kall.
Jag var törstig och drack vatten från hennes kran i långa ljuvliga klunkar.
Olyckan jag varit med mig fick mig att sätta mig ner, jag måste tänka en stund. Smälta alla händelser.
Hur kunde kvinnan här ha elektricitet? Var befann jag mig, varför hade jag inge kläder på mig, hade hon i soffan klätt av mig.
Lite generad av tanken gick jag och letade, i badrummet hängde mina kläder på tork, de var ännu lite fuktiga men jag klädde på mig, det kändes skönt att vara klädd, jag hade inte någon vana att gå lätt klädd ensammen med en kvinna i samma hus.
Hon sov ännu, hon hade långa ögonfransar, en liten näsa, munnen hade kvinnliga läppar, nästan tilldragande, långa smala fingrar, seniga armar, långt nästan svart hår, en vacker kvinna, jag studerade henne en liten stund till, tyckte att hon hade speciella drag jag kom att uppskatta, när jag såg mer ingående på ehnnes unga ansikte fick jag mig en svag känsla av ensamhet, blyghet, känslighet.
Att hon bodde ensam förstod jag av hur huset var möblerat och de toma skåpen i köket, porslinet var sparsamt, och där fanns sällan mer än ett glas, eller en tallrik, huset var rent så jag förstod att hon tyckte om ordning.
Jag var trött, gick in u rummet igen, huvudet hann precis lägga sig till rätta på kuden när sömnen kom.
Jonna hade vaknat av att han kom in, det hade känts ovanligt och även att hon kände sig lite rädd när hon sett honom nyfiket gå genom det lilla huset.
Hon hörde honom leta i kylskåpet, han fick ta det han ville, att en man rörde sig naken i hennes hus fann hon på ett kvinnligt sätt trevligt, hon lät ögonen knappt vara öppna, hon som aldrig kände behov av sällskap trivdes plötsligt med en annan i sitt hus, det kändes nästan naturligt.
Jonna var orolig för mannens smärtor, hon hade gjort rent hans sår under kvällen, då och då kom hon att med sin hand röra vid hans muskulösa kropp och fann ovant att hon tyckte om det, generat hade hon dragit undan handen och fortsatt med att tvätta och göra honom ren, så trött mannen måste ha varit, hon undrade vad han varit utsatt för, olyckan kunde inte ha orsakat honom alla blesyrer.
När hon tvättat honom intimt hade mannen rört sig lite, hon hade gjort det fort men ändå kom känslan av en man som hon rörde att få hennes egen utsvulltna kropp att reagera.
Hans manlighet hade reagerat lite när hon tvättade den och Jonna hade faschinerad stannat upp och tittat.
Med en svag rodnad hade hon fortsatt och sen när hon torkat honom skylt de mest intima delarna med en handduk.
Inom sig hade en ny kvinnlig känsla vaknat, någog hon aldrig i sitt nyligen vuxna liv känt förut, hennes händer hade rört vid en man, tvättat honom vid hans mest intima delar och Jonnas kropp hade reagerat, en känsla som var mycket ny för henne och som hon måste fundera mer på.
Mannen gick in i sovrummet, hon hörde honom lägga sig och en svag suck kom från sovrummet, ett ögonblick senare somnade Jonna, hennes dröm efter en stund var fylld av mannen, hans kropp var nära henne och hon var naken.
Senare på natten, vid femtiden då naturen utanför plötsligt tystnade helt och det var som om världen stannade upp kom det entoniga ljudet tillbaka, nu ännu starkare och både mannen och Jonna vaknade exakt samtidigt.
13.
Tilda hade varit hos honom och hans fru till sent på natten, vinet hade gjort henne glad men samtidigt glömde hon tiden, de hade skrattat hela kvällen och lycklig i sitt hjärta gick hon hem, saknaden av närhet från hennes man fick hennes kvinnliga jag att allt oftare känna sig frustrerat.
Grannfruns man attraherade henne på ett sätt aldrig hennes egen man gjort, de hade allt oftare komma att mötas den sista tiden, och att hans hustru var med den här gången fick dem inte att sluta hoppas.
Tilda snubblade då och då på vägen hem, vinet hade gjort henne yr.
Tilda visste att hon attraherade männen, trotts hennes ålder fick hon ofta kommentarer, hon hade mycket bra fysik och det hade en iaktagare lagt märke till om han sett henne träna.
Hennes starka benmuskler förde henne hemmåt i en rask takt, inte för att hon saknade sin man mer för att barnen behövde någon som brydde sig.
Hon såg att det lös hemma, mannen var vaken sent denna natten, hon smög in och han ragerade inte på hennes närvaro.
När hon tvättat och tagit på sig sitt underbart sköna nattlinne sa hon god natt men han svarade inte somvanligt, han såg nästan mer än vanligt frånvarande ut.
Hon la sig ner, och drömmen handlade som vanligt om hennes tankar den sista tiden, tankar om sinegen frigörelse.
Eric var snart klar med att kryptera de sista meningarna från ledningen, det vara bara en del sjysteringar att göra.
Han såg på klockan, exakt 043627 måndag den sjuttonde augusti tvåtusentolv. Knappt en halvtimme kvar.
Han skulle efteråt ta sig till Karlskrona och bergsrummen, där väntade en del av rörelsen, och även de kvinnor som indoktrinerats in i rörelsen, bara nordiska, med rätt dna och gener. De omskolade, de unga, han log vid tanken på den makt de skulle få, på den rikedom som väntade dem.
Tilda hade svårt för att sova, hennes man hade inte lagt sig ännu, inget ovanligt i det, mer att hon tyckte han kunde sansa sig med arbetet när de var här.
Barnen sov fridfullt. Kockan på som tickade så tyst på ett spegelskåp bortom sängen visade på 0457, hon vände sig om igen, försökte lägga kudden rätt, det var viktigt hade hon läst för nacke och rygg.
Ett par minuter senare tyckte hon att ett entonigt ljud hördes, irriterat la hon täcket tätare runt om sig.
Eric satt spänd i kroppen, det var inte ens en hel minut kvar, chatten de använde var tyst, bara ledningens sista lycka till lös med svarta bokstäver.
Klockan 045955 satte han fingret försiktigt på x-knappen, i och med det startade allt automatiskt, han hade inte kunna hålla sig, inte för att det gjorde något, mer för procedurens skull ville han vara den första att starta allt.
Den inbyggda antennen sände det korta meddelandet.
Eric kände nästan omedelbart hur hans kropp kom i koma, han visste exakt vadsom nu var på gång, ändå var det fruktansvärt att medverka, ingen kunde hållas utanför, samtidigt jorden runt kom exakt samma sak att hända vid exakt samma tidpunkt.
Människor runt om i världen föll rakt upp och ner på sina poster, fordon körde rasande utan bromsar in i varandra.
Ett entonigt ljud kunde höras av de få som inte var paralyserade, däremot kunde de snart få synrubbningar, som om världen de kände försvann då och då. En del tyckte senare att de vandrade genom olika dimensioner för att snart vara tillbaka i den nu kaotiska världen.
Kraftverken fungerade en tid till, men snart stannade de, ingen skötte om dem, de stora fartygen körde på grund och flertalet gick förlorade, flygplan snurrade som som narkotikapåverkade ner, människor dog som flugor när de med oftast nosen träffade den hårda markytan.
Ofta hann de inte känna något, allt för paralyserade av den kraft som sändes ut.
Eric somnade, all kraft hade runnit ur honom som sand ur ett timglas.
Hans fru sov ännu. men hennes kropp var oförmögen att behålla sina kroppsvätskor och snart började hon att lukta, vilket inte väckte, henne, barnen föll i koma som resten av mänskligheten, utan förmågan snart att andas.
Tilda sov som i rus, hon följde den ena mardrömmen efter den andra, hennes kropp hade lämnat ifrån sig allt vad hon ätit kvällen före.
Hon skulle bli en av de få som snart vaknade, men vad hon vaknade upp till avslöjade inte någon av hennes drömmar.
