Kap 1.
De flesta tror att vi diplomater reser i första klass, äter lax och belugiakaviar varje dag, men faktum är, att en dag som denna reste jag ekonomiklass.
Jag hade inget annat med mig än en liten portfölj, där låg en del av det tal jag skulle hålla i Kairo, en extra skjorta och ett par slippsar, det var allt och det räckte. Singh skulle möta mig som vanligt på flygplatsen, och leda mig till den privata bil han alltid ställde upp med.
Kön till incheckningen ringlade sig fram, lite road såg jag på de andra, det gick lätt att lista ut var de skulle, de som skulle norrut hade kläder som passade, tjocka jackor och en massa packning.
Söderut så var resenärerna mer lätt klädda, och här vid air Egypts incheckning hade de flesta t-shirt eller lätta skjortor.
Jag hade ingen post med mig och reste tomhänt, det var inget i mitt yttre som sa att jag var diplomatpostleverantör, om så hade varit skulle portföljen varit fastkedjad vid min handled.
Arbetet fick jag för 15 år sedan, av en slump faktiskt, min bror som då var ambassadör i Kairo måste få iväg viktig post, han såg mycket allvarlig ut och bad mig ta den med tillbaka till Stockholm, mitt arbete på Lm-Ericsson gjorde att jag redan då var en van flygresenär och det bekom mig inte så mycket att ta med mig extra bagage. Det gick tydligen så bra för U.D bad mig göra det fler gånger men då med full betalning. Tydligen var jag betrodd men inte mer än att Säpo gjorde en grundlig undersökning på mig.
Långsamt släpade sig kön framåt, Arlanda vid den här tiden på dagen var full med resande, bakom mig kunde jag svagt höra hur ett par typiska araber samtalade, ibland tyst men lika ofta högljutt, som om de vore nere i basarerna, världens största ( Khan el Khalili ), gyttret med försäljare tyckte man aldrig tog slut, som turist glömmer man aldrig de dofter som utgör en del av Kairo och egypten.
Ett högt ljud kom mig att se bakåt i kön, en arabisk familj med många barn var på vägtillbaka, de reste med stort bagage och det tycktes som om de dividerade om vad som var handbagage.
Jag hann se de två som stod bakom mig, de såg mot mig med hårda ögon, jag vände mig snabbt om, ville inte inleda en diskussion med dem. Måste tänka på min egen säkerhet.
Ett högt ljud kom alla att vända sig om, vid en kö bara tjugo meter från mig såg jag hur en resenär plötsligt segnade ner, folk rusade till, och snart såg jag även säkerhetsvakter komma rusande med sina mobiler höjda.
Araberna bakom mig hade tystnat, de som stod framför mig hade skyndat sig bort mot säkerhetscheckningen, jag själv kände hur något hårt trycktes in i min rygg, det gjorde ont och jag såg chockad bakåt.
- Se framåt sa en araberna på perfekt svenska, den andra höll stenhård koll på alla mina rörelser.
- Din väska är utbytt och jag råder dig att inte säga något, minsta knyst från dig så är du död.
Hårdheten i rösten fick mig att lyda, jag såg att kön var mindre framför mig och gick ett par steg framåt.
- Bra, så länge du lyder kommer allt att gå som smort. Rösten kom från den andre araben, jag började fundera, vilka hade mest användning av en sådan som jag?
Irakierna? Nej, ingen Irakier kunde svenska så bra som de två, den enda nation som hade möjligheten var Israel, Mosad tänkte jag, Israels välkända underrättelsetjänst.
Vad hade de lagt i väska? En exakt kopia på den jag själv nyss hållt i.
Oväsendet i den andra kön tilltog, det verkade som om fler lagt sig i det som hände.Men jag kunde inte uppfatta något. Allt för många stod i vägen.
Efter att jag checkat in gick jag mot säkerhetskollen, där stod de flesta anställda och såg bort mot oväsendet, de skyndade på alla som om de plötsligt fått bråttom.
Med livremmen av kom jag utan besvär genom den alarmförsedda stålställningen, min väska och tillhörigheter kom fram på bandet liggandes en korg.
Ingen koll på min kropp, när jag såg mot araberna bakom mig stod de och såg intensivt bort mot mig, men avslöjade inte om de kände mig eller om de var oroade över väskan som nu inte var min.
Först nu började jag förstå, innan hade allt gått så fort att jag inte hunnit reagera, de använde mig som kurir, ett smart drag, utan diplomatväskan visste de anställda att jag reste tomhänt och släppte förbi mig, de visste vem jag var utan att ha riktig egentlig koll på mig, samma sak skulle hända i Kairo, ledd genom de officiella kanalerna så skulle ingen se efter vad som fanns i väskan.
Men vad hade de lagt i den?
Jag gick upp till väntrummet, där var fullt med folk som skulle med air Egypt flight EG103.
De två araberna syntes inte till, däremot satt en äldre dam utan sällskap och såg intensivt på mig, hon var klädd som en sekreterare i mörk kostym, såg effektiv ut, hennes mörka nästan svarta ögon såg ut som om de avläste omgivningen, jag visste inte vad jag skulle göra, orolig för innehållet i väskan.
När de släppt på första klass först fick alla andra gå ombord, väskan brände nästan i handen, jag satt stilla en stund, visste att det skulle bli trängsel, med bara ett tiotal kvar reste jag mig upp, kanske skulle verka misstänkt om jag var sist in i planet.
Singh avslutade samtalet, hans breda ansikte utryckte förvåning, aldrig förut hade han fått en liknande begäran.
Singh var bara en chaufför, ingen viktig person, och den han skulle hämta var bara en budbärare, varför då en sådan begäran från hans chef? Singh förstod ingenting, allt hade hittills varit så enkelt, samma sak varje vecka, åk ut till flygplatsen,hämta vederbörande, kör honom till hotellet.
Ingenting mer, samma sak i fyra år utan en tillstymmelse till annat, Singh hade tyckt arbetet varit det enklaste om synnerligen det mest välbetalda han haft, väldigt lite arbete men stor lön.
Hans fru hade ofta sagt ett de skulle tacka den den store guden för det rättfärdiga i Singhs arbete, Khamil var hans fru och den som bestämde i hushållet, de bodde i stadsdelen Zamalek och diplomaten hade rum på hotell Safir, stadsdelen på den stora ön El-Gezirah som ligger mitt i Nilen och det område där många ambassader är förlagda.
Ett par vakter syntes, de kollade slumpmässigt andras pass, mig gick de förbi.
Jag hade min portföl nära mig, med armen om den, som annars, när jag hade viktig post i den, då och då såg jag hur damen i kostymen såg bort mot mig, hon reste sig upp nu, måste nog göra detsamma, de två araberna jag trott var israeler syntes inte till, kanske de var ombord redan,eller de tagit en annan väg?
Flygresan skulle ta drygt fem timmar, så jag lutade mig lugnt tillbaka.
Jag åt sällan ombord, en kaffe kunde sitta fint, jag hade fått fönsterplats och älskade start och landningar.
Någon tryckte mot min rygg, jag vaknade upp, sömnig såg jag att mina två medpassagerare lämnat sin stolar.
- Är du vaken? Jag hörde hur någon bröt på svenska.
- Vem är det? Vad vill du?
Jag hade just haft en skön dröm om en badstrand, sköna stränder och all världens kvinnor som tog hand om mig, lite irriterat vände jag mig om.
En man som kunde tas för arab såg stint in i mina ögon, runt omkring var de flesta vilande i en ställning de tyckte var bekvämt. Jag tyckte inte om situationen, vad som fanns i väskan kunde ju vara livsfarligt för mig eller alla de andra ombord.
Jag hade inte vågat ta kontakt med någon ur säkerhetstjänsten ännu, förstod att någon bevakade mig, så lätt det varit annars att ringa hem och förklara mig, men hotet mot mitt liv kvarstod, jag trodde med rätta att de var flera som bevakade mig, minsta felsteg så var mitt liv inte mycket värt.
- Ta fram din väska, ge den till mig, rösten avslöjade att den inte tålde minsta motstånd, när jag såg bakåt såg ett par intensivt svarta ögon in i mina, jag rös till, och den här gången ev genuin rädsla.
Två minuter senare var väskan i min ägo igen, men betydligt tyngre, jag vågade inte öppna den, hade jag gjort visste jag inte vad de kunde ta sig till.
Skylten tog mig tillbaka till den säkra vardagen igen, den första signalen som sa mig att starten förberedes, den stora Airbusen riste till, motorerna ökade i varvtal, ögonblicket av hänförd entusiasmen gjorde att jag helt glömde hotet mot mig, jag var tokig i flygplan, hade alltid varit det, det mest älskade ögonblicket var på väg, inte ens mitt bröllop slog mig med sådan häpnad när planet just skulle lyfta.
Jag satte väskan mellan mina ben och glömde den i samma ögonblick som kaptenen meddelade att vi snart skulle lyfta, med tre hundra kilometer i timmen såg jag hur hjulen lämnade den cementerade startbanan, en kort knuff uppåt så steg planet, med 138 000 liter bränsle i tankarna såg jag hur marken under oss kom längre och längre bort från mig, jag tryckte näsan mot den lilla rutan, jag visste allt om Airbus A 340.
Längd :63,6 meterSpännvidd :60,3 meterHöjd :16,7 meterMotorer :CFM56-5C (138,79 kN)Operativ tomvikt :126,870 tonMaximal startvikt (MTOW) :257 tonMaximal landningsvikt (MLW) :186 tonMaximal last :47,13 tonMarschfart :Mach 0,82Stighastighet :Data ej tillgängliga Startsträcka :Samma som A330-300Landningssträcka :Samma som A330-300Räckvidd med full last :6.600 nm (12.225 kilometer)Antal piloter :2Antal passagerare :250 - 440 passagerare (beroende på klassindelning)
All denna information fanns inom mig när planet steg rakt uppåt, jag kände hur min kropp trycktes mot ryggen på sätet, väskan mellan mina ben åkte bakåt men jag hade mitt intresse mot vingarna, jag väntade på att kaptenen skulle plana ut planet, då rörde sig klaffarna majestätiskt tillbaka och planet la sig i en båge i rätt riktining. Nu var vi på tio tusen meters höjd då kaptenen genom interkomsystemet meddelade passagerarna om att vi var lite försenade och att vi skulle gå resten av resan för fulla maskiner, motorerna rusade allt mer och vi alla i planet kunde känna det som ett litet lätt tryck, med en fart av nästan ljudes hastighet höll vi nu mach 0,82, jag visste nu att planet steg till otroliga 11 500 meters höjd för att inte förlora allt för mycket bränsle, en människa som nu höll koll på oss långt där nere skulle nu kunna se hur en lång vit strimma lämnade planet, nu satte de syrgas till motorerna, så långt upp var det syrefattigt.
Med säkerhetsbältet av lutade jag mig tillbaka, upprymd av den fart vi höll hade jag helt glömt bort både Mosad och väskan.
När mina ögonlock precis skuggat min blick kom jag på att jag var rädd, eller snarare, rädslan kom tillbaka, livet var varken härligt eller enkelt längre.
Jag la handen på väskan mellan mina ben, fingrarna rörde sig i luften, men fick inget svar, jag lutade mig framåt för att se bättre, väskan var borta.
Sakta satte jag mig raklång upp, Israelerna satt med ansiktena framåt, som om de var upptagna av att inspektera resten av passagerarna, med säkerhetsbältet av kunde jag luta mig ner, men väskan var borta.
Vad hade funnits i den? Vem än Mosad hade intresse för den, och vad kunde jag på ett plan göra.
Jag reste egentligen privat den här gången, men diplomatpasset skulle ändå fungera som ett sorts skydd.
En kvinnlig steward kom mot mig och jag vinkade henne försiktigt till mig, rädd för att Mosad hade annat i tankarna, när hon lutade sig mot mig såg jag hur de båda israelerna vände sig om, de spände båda blicken mot mig som om jag var en förrymd fånge, jag vågade inte annat än be om mer kaffe.
Fyra timmar senare och en liten tupplur väckte motorernas inbromsning mig som vanligt, yrvaken såg jag mig omkring, det fullsatta planet var nu surrande, de andra hade vaknat till som jag och utnyttjade nu de sista minuterna till att komma i ordning, brevid mig satt en äldre dam, hennes fårade ansikte sa mig att hon nog var en egyptisk mor på väg hem, hade hon inte haft de västerländska kläderna hade jag tagit henne för att komma från landsbygden, hon luktade kamel, inte cigarettmärket, utan det där djuret med flertal pucklar.
Det enda hon hade var en förhållandevis stor tygväska mellan sina ben, jag tänkte inte mer på det och satte fast säkerhetsbältet då signalen så tydligt hördes.
Kap. 2
Från mitt fönster kunde jag se ytterförorterna till Kairo, planet gjorde en gir och min sida vändes ner mot flygplatsen, den internationella flygplatsen hörde till de större i världen och jag kunde se hur plan stod på kö vid startrakan, snart kom transferhallen inom synhåll.
Med en lätt knuff i planet tog hjulen emot marken, som vanligt var det nästan helt tyst vid själva landningen, israelerna var upptagna av att se framåt då tog jag chansen att smyga bakåt, den äldre gumman satt kvar och spände sina ben om sin väska.
Jag låste in mig på toaletten och inväntade att planet skulle tystna.
Min plats var långt fram och jag såg min chans när de första började tränga sig framåt, stewarden tackade mig när jag klev av men jag rusade blind fram till den första bussen som redan var fylld, dörrarna var på väg att stängas men jag han precis ta tag och tränga mig genom.
Bussen startade då det hördes ett vilt bultande på dubbeldörrarna, men chaufören tog ingen notis, bussen ökade farten och jag såg bakom transferbussen hur två män sprang för allt vad tygen höll.
Ett par andra i bussen såg med oro på de båda springande och såg anklagande och oroligt bort mot mig.
Speciellt en man lite längre fram såg stint mot mig och hade börjat att resa sig, bussen stannade och jag var först ut, för att inte väcka för mycket uppmärksamhet tog jag en annan väg än brukligt, en sidodörr jag visste fanns gömde mig för en stund, en smal trappa skulle ta mig upp mot säkerhetsavdelningen och jag tänkte bruka mitt pass den här gången, diplomatpasset kunde vara användbart ibland.
Ett fönster en trappa högra upp visade hur en man som sett stint i bussen mot mig hade en telefon i handen, två skuggliknande figurer närmade sig även kön som bildats utanför bussen, de tillät ingen att gå vidare, var det på grund av mig?
Med bultande hjärta fortsatte jag uppåt, jag ville inte komma fram genomsvettig.
I trapphuset ekade det av något som lät som skottlossning, jag sprang uppför och tyckte aldrig jag nådde toppen.
Svettig tog jag sista steget, en dörr med mattlaserat glas var det enda som stod mellan mig och räddningen, jag stannade upp för att tänka och ville inte att de som var innanför fick se hur svettig och nervös jag var.
Jag hade använt den här ingången ett par gånger förut, men då hade Singh väntat utanför.
Oron nedanför måste ha skärpt personalen bakom dörren, de skulle kanske fråga ut mig trotts min diplomatstatus. Det hördes som om människorna bakom den stängda dörren lät oroliga, alldeles innanför måste det stå en man på vakt, för jag hörde honom tydligt, han hade en grov röst med tydlig arabiska, att han kom från Kairos förorter kunde jag höra.
Väggarna i trapphuset var inte som hemma målade i en tråkig grå färg, för att lugna ner mig tittade jag på den fina mosaiska plattsättningen, olika mönster berättade en historia, överallt i Egypten, var man än kom när det gällde allmänna institutioner så fann man detta fina mönster, men det var aldrig likt, mönstret lugnade mig och jag satte handen på handtaget, jag hade en mening klar för mig och så fort jag kom ut slängde jag ett ord till vakten innanför som mycket väl kände igen mig men jag såg i hans ögon att han var på vakt, vapnet var draget och osäkrat.
- Tous les droits, mon ami? ( allt väl min vän ) - Oui, s'il vous plaît, mais il est à craindre dans l'air ( ja tack, men det är oro i luften )
Vaktens franska var utmärkt, först nu hörde jag hur skolad han var.
Vakten följde mig fram till en vaktkur, där han på sitt eget språk med de sedvanliga gesterna förklarade vem jag var, fem minuter senare var jag på väg till transferhallen där Singh väntade.
- Här min vän, här är din portfölj, på sin sävliga arabiska tog han mig helt ur fattningen.
Jag tackade på samma språk, men hade svårt att höja rösten, han hade redan vänt sig om då jag fick se hur den dam som suttit bredvid mig på planet stod bakom honom, hon log mot mig och satte tummen i vädret.
Jag förstod ingenting, portföljen som med sitt tydligt intressanta innehåll kändes lika lätt som när jag packat i morse, med blicken på Singhs rygg testade jag kombinationen, men det gick inte att öppna den, runt om oss rusade allt fler vakter in, grönklädda milismän med dragna k-pistar hindrade de andra att lämna flygplatsen, var och varannan sekund fick jag visa mitt pass, allt mer nervös kom jag att förlora Singh ur sikte.
- Fortsätt bara rakt fram nu, se inte bakåt eller åt sidan.
Jag kunde inte avgöra om rösten tillhörde en man eller en kvinna, den var skrovlig och hård och tålde inga motsättningar.
Trycket mot min rygg avgjorde allt, med känslan av stål mot min kropp lydde jag utan en blinkning, men benen hade svårt att uppfatta det min hjärna signalerade.
I ena ögonblicket hade jag en portfölj i högra handen, utan hur jag förstod hur det gick till hade jag en till i min vänstra, när jag lyfte handen satt den med en kedja jag kände till fast runt min handled, portföljen var lätt som min egen, den såg ut som min egen och den kändes som min egen.
Allt mer förvirrad av dessa portföljbyten kom jag att tveka ett ögonblick mitt i steget och den som gick bakom mig stönade till, jag hann se hur en välmanikurerad hand snabbt döljdes.
- Fortsätt bara, inga fler stopp nu.
Hon hade gått över till sin vanliga röst, jag kände väl igen den, damen bredvid mig på planet.
Som om olyckan aldrig kommer ensammen störtade en äldre man emot mig, jag hann uppfatta ett stönande sen låg jag ner och hade bara portföljen med kedjan kvar.
Jag reste mig upp, runt om mig rusade människor från världens alla hörn omkring, jag såg inte att där fanns någon som bevakade mig.
- Herrn, herrn, vart tog ni vägen?
Singhs välkända röst fick mig att bli lite lugnare.
Han hjälpte mig snabbt upp och såg oroligt in i mina ögon, men jag förklarade bara enkelt att jag i röran och oron kommit efter honom.
Väl framme på hotellet tog jag en välbehövlig dusch. Jag måste snart besluta mig för att anmäla vad som hänt, men något inom mig fick mig att dra på beslutet.
Utanför hördes de vardagliga ljud jag vant mig vid, jag fick en känsla av att vara hemma, så ofta och vid långa tider jag besökt detta fantastiska land.
Rummet var litet men bekvämt, innan jag tog beslutet ville jag känna att det fanns substans i det jag ville rapportera.
Skulle de tro på mig? Vad hade egentligen hänt?
Portföljen jag hade med mig var den som jag alltid hade, exakt, inte en kopia, låset gick att öppna med min kombination, det enda som inte var rätt, var att den var fastsatt på fel handled, det var det enda misstag de gjort.
Dagen flöt mot kväll, här nere kom mörkret omgående, som att släcka ljuset.
Jag intog min måltid på rummet, en lätt middag eftersom min mage var i olag sen många år.
Ju mer jag kom att bli mitt vanliga jag insåg jag mer och mer, jag hade för en gångs skull inte haft portföljen kedjad vid höger handled när jag reste hemifrån, just därför att jag egentligen reste mer privat, ingen post med mig den här gången.
Då insåg jag, kedjan, den var inte min, den hade jag lämnat hemma.
Jag tog upp portföljen, mina välstrukna skjortor låg som jag själv lagt dem, slipsen fanns under precis så den legat när jag snabbt packat hemma i Sverige.
Jag tog loss kedjan, lätt att göra nu när inte låset i väskan var just låst.
Den såg ut som min där hemma, men den kändes tyngre, både tyngre och längre.
Hur jag än vred på den kunde jag inte se något anmärkningsbart.
När jag slängde den på bordet framför mig lossnade något och ramlade ner på golvet, det skimrade litet, jag måste ta på mig glasögonen som jag använde vid tidningsläsande bara för att hitta det lilla som på nära håll såg ut som en väldigt liten glasbehållare.
När jag nu studerade den på mycket nära håll kunde jag se hur ett välkänt märke varnade mig, jag släppte den omedelbart. Runt om den lilla behållaren fanns en grå legering som jag nu förstod var av bly, just för att strålningen inte skulle ge utslag.
Det knackade på dörren, jag hade precis klätt på mig för kvällens tal, en hotellanställd gav mig ett kuvert utan avsändare, men jag kände igen det och öppnade.
De stora bokstäverna på mitt eget språk kom mig nästan att ställa mig i givakt.
Ilmeddelande. Inget mer.
Resten av texten var för en utomstående oförståeligt.
Jag hade krypteringen inom mig, egentligen enkel men mycket genialisk.
Kom omedelbart hem.
Mer stod det inte, men arket var fullt med bokstäver ända ner till sista punkten på sidan.
Ett ljud bakom mig fick mig att vända mig om.
Mer än så fick inte min hjärna i information, blypåsen som träffade mig bakifrån gjorde att kvällen gick över i totalt mörker.
Kap. 3
- Vakna herrn, vad har hänt, orden kom långt ifrån, jag hade en dröm som var så verklig, ville inte vakna, vem störde mig nu, just nu, jag befann mig ju på en paradisisk ö.
Jag öppnade ena ögat, det var svårare än jag först trott, det kändes svullet men samtidigt inte.
Solen lös rakt in, den sände blixtar in i min mörbultade hjärna.
- Mister, vad har hänt, nu hörde jag den irriterande rösten igen.
- Ska jag kalla på läkare? Språket var engelska med en härlig brytning.
Jag muttrade något, men tydligen gick inte min fina engelska fram tydligt nog.
- Vad sa herrn? Nu hördes jag tydligare, rösten lät ung och kom från en yngre kvinna.
Men varför på engelska? Jag kunde flera språk, på det här hotellet tilltalade de alltid mig på arabiska eller franska.
En sval mjuk hand la sig på min panna.
- Mister, ni har ingen feber, men ni har sovit i flera dygn och min chef bad mig att väcka er?
Jag fick äntligen upp ena ögat, svagt kunde jag urskilja att kvinnan hade på sig andra kläder än jag förväntat mig, en bastkjol förvånade mig så mycket att jag helt plötsligt var klarvaken.
- Var är jag frågade jag nu på perfekt engelska.
- Men herrn då, det måste ni veta, här har ni alltid bott.
forts. följer på denna kort.roman
moodyblues
|
