(  The danger lay not in my own injury, more hatred, and my commitment to finding my perpetrator. I limped, sometimes I was able to support the foot but only slightly, as if the skin was more of cotton. Dawn gray light made the shadows of the night's more diffuse, I had sat me down in a squatting position, the house appeared from behind a hedge, the darkness in a window reflection of the morning made the first light, a tree with neat lines set marks in the glass  )


Allt började för tjugofem år sedan, jag flyttade ut från staden till en liten by på landet, allt verkade ombonat, det dröjde inte länge förrän jag vart mottagen i byn, när de väl gått och tittat på mig under några dagar, kom några fram och undrade vem jag var, efter några snabba ord från mig hälsade de mig välkommen och hoppades att jag skulle trivas där, en sak jag kom att minnas genom alla år var den sista avskedsrepliken de flesta fällde.
- Vad du nu har här att göra.

Lyckeby var inte stort, inte större än att man på femton minuter gick genom byn och i slutet upptäckte att infarten från söder såg lika ut infarten från norr. I vardera vädersträcket vid infarten hade byalaget en blomsteranordning.

Strax utan för byn, i den södergående riktningen fanns Eilerts Söderbloms mekaniska verkstad, han hade startat upp den själv och ingen i byn kom någonsin in i hans verkstad, i början var det ingen som tyckte något, men ju fler år som passerade ju underliggare tyckte byn att verkstaden var.
Eilert var en ensamvarg, nästan två meter lång men med en mycket böjd rygg, som om han hade haft ryggskott och aldrig tänkt tanken att han kunde resa sig upp igen, att han glömde det i sin iver att arbeta.

Att Eilert Söderblom bodde själv kunde en iaktagare se, en ungkarls hus med tillhörande små rabatter, konstigt nog välskötta utan att någon någonsin såg att där fanns någon som skötte dem, Eilert var i sin verkstad från tidig morgon tills solen gick ner alla dagar på året.

 Om man kommer från söder och har Eilerts verkstad på höger sida i ett nerförslut innan byn, kanske tre hundra meter innan byns första hus, så ligger bensinmacken precis vid byns början, den med på höger sida. Macken har bytt ägare i många omgångar, byborna har tyckt om den, men inte mer än att man endast köpte dagens tidning där, eller, skvallrade då och då med någon annan lokalbo inne i gatuköket.

Första gången jag la märke till verkstaden var när nästan ett helt år gått, snön stod decimeterdjup och var nymornad, morgonen var kall, det växte dimrosor på de flesta bilar i byn, jag var ute och gick med min hund, jag hade ett nyfiket intresse efter alla spår efter natten längs bygatan, katter hade ett speciellt avslöjande spår, harar andra, jag gick förbi macken som endast var uppklyst av ett par höga stolpar med strålkastare på, så här tidigt såg den skrämmande mörk ut, inte ens tidningsbilen hade gjort spår framför den grpåa boxen där vissa trodde att gratistidningar alltid låg, men så här tidigt var nog bara jag och min hund uppe.

Fem minuter senare gick jag i ett kolosalt mörker, endast den annars så vita snön tycktes ha en märkbar effekt på det mörka, längre fram till vänster såg jag svagt hur ett ljussken åkte fram och tillbaka. Ibland lös det rakt på mig och jag fick bländande rosor för några sekunder i blickfånget.
Märkligt var min första tanke, i samma tanke kom en annan, att någon mer tyckte om att vara uppe innan tuppen gol.
Jag är en nattälskare.

Jag hade gissat rätt, ljuset kom från den mekaniska verkstaden.
Vid vad som såg ut som en lucköppning i marken vid södra sidans vägg klättrade just någon ner, varelsen täckte hela öppningen så svaga strimmor av ljus endast hade kraften att synas.

Flera i min by hade tidigare sagt att Eilert sällan syntes till, verkstaden var inte upplyst dagtid, men vid samma tid varje kväll slogs alla lysen på och bländade en betraktare så mycket att det var omöjligt att se rakt in.
Kanske en konstig form av mörkläggning. Från vägen fanns inga spår in mot tomten där Eilerts verkstad låg. En port som förmodligen döljde någon form av ett fordon inuti var stängd, snön stod halvannan meter upp på portens bruna trä.

Min hund morrade till lite, det gjorde han nu alltid mot allt och alla som ansågs vara ett hot, och så liten han var förstod jag sedan länge att allt var ett hot mot honom.
- Tyst Belle, han såg upp mot mig med de mest troskyldigaste ögon jag sett, jag kunde aldrig vänja mig vid dem.



forts följer