Över-Levnad

Kap 1

Skogen

Elva-tolv, hur jag än räknade bidde det inte fler, jag snurrade den mellan händerna, att tänka längre än vad jag förmådde just nu kändes otänkbart. Om någon frågat mig i denna stunden, hade de aldrig fått något svar, inte nu, aldrig. Ville inte tänka.

Chokladen kändes knappt, tyngden från hundragrammarn var intet.

- Fan också.

Den enda tanke som jag kunde formulera i ord. Inom mig skämdes jag för svärorden, hade ju alltid försökt lära mina egna barn att inte svära.

- Fan fan fan, fan i helvete. Olusten kom allt närmre.

- Vad faen gör jag här? Jag kände inom mig att bara at tänka, eler formulera en tanke i ord var enormt svårt, så hade det varit sen branden -89. Händelse på händelse gjorde det allt svårare att tänka, den enklaste sak krävde en enorm viljestyrka numera.

Tröttheten hade kommit smygande genom åren. Kände ju själv att mina dagar som medelålders var räknade.

Var det därför jag gått med på att vandra? Nej, nu kom långsamt förmågan att tänka tillbaka, jag visste att det tog en timme varje morgon att få hjärnan att fungera någorlunda.

Inom mig visste jag svaret, att försvinna och ta livet av sig i de Värmländska skogarna. Inte för att jag hade trott att det skulle vara enkelt, tanken var att försvinna, egentligen kanske jag inte ville dö, mer bara försvinna, fast ändå, tanken att döden dö fanns nog där ändå.

Jag slog upp ögonen, septemberskogen gav ännu en del sommarintryck, kunde fortfarande höra en lärka drilla, om det nu inte var min dilleriumstinna hjärna som spökade.

Solen var på väg upp, som vanligt tyckte jag att solskivan var större på morgonen än mitt på dan, en farsination jag alltid undrat över.

Det gamla hänget gav inte mycket till skydd, tur det inte regnat föregående natt. Kängorna från överskottslagret höll ännu från vätan, men de gamla armebyxorna av modell-59 var våta, från ljumskens irriterade rodnad till sista tråden mot kängan. Konstigt nog hade jag sovit genom natten. Inom mig kom tanken att de nog börjat att leta efter mig nu, mina två kamrater från nätet hade jag snabb lämnnat redan första dan. Jag kände dem egentligen inte, ville ju inte at någon skulle få ånger, ånger om de vetat min historia. Hade tyckt det varit lättare att slå mina vandringspåsar ihop med okända. Men var det det här jag önskade? Nattens kyla gjorde sig påmind, rörde försiktigt på höger fot, stela tår vill vinka till mig, hårda armekängor tillåter inte dyligt.

Ångerkänslor kom över mig, hemlängtan. Det gjorde ont ända in i själen.

- Vad tänkte de nu? Familjen hade jag fört bakom ljuset, hade låtit glad innan resan, ville inte låta dem första mina avsikter.

- Tusan, vad är livet värt? Sa jag högt till mig själv.

Trötheten kom åter smygande, trotts att det var morgon, solen syntes nu hel, dimman över Wärmlandskogen gjorde mig konfys, den trängde in i märg o ben, skjortan jag bar kändes just bar, kalla ränder drog utmed ländryggen där skjortan gått, frigjort mitt bara ljusa sommarskinn. Tankarna grodde inom mig igen, trots att jag egentligen hade haft mer anledning att känna hunger. Att livet kändes ovärdigt var det inget snack om, annars hade jag ju inte varit här?

Drog med högra handen över mitt högra lår, som vanligt låg en molande smärtkänsla kvar, smärtan kunde ibland vara som en kliande känsla, då måste jag näst intill slå på benet.

- Ah, skönt det kändes när min stora hand drog över mina medelålders muskler.

Känslan av att ångra mig kom nu snabbt, samma känsla jag haft sen avfärden från familjen, avfärden då jag såg familjen för sista gången, barnen de små hade stått på farstukvisten, den minste, en liten kille i sexårsåldern knde inte för allt i världen förstå hur lång tid pappa skulle vara borta.

- Två veckor hade jag sagt. Samma ljug sa jag till alla jag mötte, inte för att jag kände många, men samma ljug till alla. Samtidigt som jag kände hur ljugmuskeln i mitt undermedvetna slog till, hur den kom min mage att fräta till av självransakan.

Ja, hej, nu sitter jag här, medveten om att skogen runt omkring mig är oändlig, oändligt stor, trettio mil i omkretts.

- Vem faen skulle kunna hitta mig här? Vem vill? Skit på re, tänkte jag, fy fan vad jag låter, sitter o tycker synd om sig själv!

Solen vandrade långsamt till klockan nio. Glömsk av vad jag hade i mina händer drog jag mig upp, sträckte kroppen förbi granverk, skyddet var litet, det var gammalt, sånt gillade jag, gamla historiska ting. Hänget hade jag sett sent i skymningen, trött i själen men ännu pigg  kroppen.

- Ännu är det liv i gubben. Inom mig skrattade jag över tanken. Okey, 47 bast o tjugo kilo för mycket, muskelstark, men jag visste inte hur de fungerade längre.

Jag sökte med blicken ut i dimman., hur tar jag nu livet av mig? Tanken att svälta ihjäl mig själv tog för lång tid, jag hade ju en hel chokladkaka kvar? Jag hade inte sett ett endaste vattendrag sen vi skildes åt. Inte ett djur hade korsat mina sista dagar, endast en tornuggla hade hälsat på mig, snurrande med huvudet, konstigt nog orädd för mina rörelser.

Kapitel 2

Hur mycket hinner man egentligen tänka de sista ögonblicken av livet, färden ner i det svarta tog allt för lång tid, det kändes overkligt, som hela färden i Wermeland känts, jag hade hittills gjort tre försök att ta livet av mig, på bara tre dagar, var de inte raffinerande nog?

Samma morgon jag åkt iväg hemifrån pussade min yngsta mig tjugo gånger på kinden, han sa att reda saknade mig. Bara DET var värt att ta livet av sig. Känslan nu av att falla, falla som i ultrarapid, när skulle jag slå i?

- Det var då själva fan att det tog sån tid, jag stålsatte mig mot nedslaget, inombords kände jag en liten ilsken tagg mot allt, tänk om jag inte dog? Att nedslaget endast gjorde mig svårt sårad, eller att jag bara vart lätt förlamad ?

Fartvinden slog lätt nu mot mitt ansikte, en ensam liten buske slog emot min axel, kände ingenting, förberedde mig för min själafärd, tänkte även tanken vem eller vad som skulle hända med mitt kadaver? Smakade jag bra? Hur lång tid tog det innan det bara var ben kvar? När o hur hittade sedan de som letade efter mig, om det nu var någon som gjorde det? Sekunderna vart till minuter, jag tänkte att berget måste vara jättehögt.

Smärta, följt av kyla, svårt att andas, lungorna protesterade, bottenkänning.

- Bottenkänning tänkte jag?

Fötterna kände mjukt av en dyig botten, medvetandet tog över, jag kämpade inte emot, öppnade mina ögon och fann mig gloende mot ett dött djur, mina ben hade trasslat in sig i ett kadaver, ett par stora döda ögon glodde in i mina, skrämd av blicken slog jag ifrån mig med mina starka armar, allt gjorde att jag trasslade in mig mer, huvudet gled mot mig, tungan på älgen syntes rakt framför mig, sakta kom den mot min mun, ag kunde inte annat än stänga den, fast jag gapade så mycket som var möjligt, paniken kom, älgtungan smekte min mun, den kändes hård och sträv, en liten fisk kilade ut från ett öga som glott intensivt på mig, spyor av illamående kom ut från mig, förenades med älgmunnen, de åkte ut och in när jag vevade med mina ramar i panik, jag såg framför mig vad jag ätit till middag för tre dagar sedan, middagen försvann in i den döda men ack så levande munnen, ett rop på hjälp försvann i stora bubblor, äcklad spydde jag ut mer, resterna från min nu tomma mage flöt långsamt från mig, sen kände jag något som drog i mig, långsamt och omtöcknad kom jag upp till ytan, solen lös ner till en ensam flaxande varelse ovanför mig, jag hörde på långt håll ett hoande, sen låg jag ensam o omtöcknad på en stenig strand, de blöta kläderna höll mig kvar i vattenbrynet. Sekunden senare somnade jag, drömmarna flöt ihop, jag visste inte om den ena var sann förrän den togs över av en annan.

Magont, hunger, kyla, det kliar överallt, trött, jag känner hur det blir varmt längre ned, att jag pissar på mig förvånar mig inte, känner mig oförmögen till en endaste rörelse.

Var det så här jag skulle sluta? Vid en djup tjärn i en stor skog, kände hur jag grävde och letade med mina fingrar, ett ryck i en fot, en muskel i ett lår som långsamt vaknade till liv. Ett hånleende kom över mig, hur ynklig var jag inte, hur ynkligt hade inte mitt liv formats?

Längtan till hemmet kom till mig, min familj som nu kanske satt framför teven, eller över en god middag tillsammans, ovetande om mitt mål. Ett ljud hördes långt där uppe, därifrån jag nyss somnat, uppe på berget, små kockor av gammal lav föll ner på mig, jag vände mödosamt min blick uppåt, för första gången såg jag tecken på liv, en stor björn låg ner på sidan o förlustade sig på något, hans stora bakre ramar rörde upp lite dam, ena bakre ramen lutade ner för berget, körde klorna i laven, ett svagt nöjt brummande kom till mig.

Glad över sällskapet reste jag mig upp, såg uppåt och försökte ropa till min plötsliga kompis. Inte ett ljud kom över mina läppar, kände endast en konstig smak, kände egentligen igen den, som om jag varit och festat och vaknat upp en söndagsmorgon

Kände igen signalerna, snart skulle en huvudvärk komma, jag själv hamna i ett nästan komaliknande tillstånd, nackspärr och ånger över för mycket festande. Jag snavade framåt, små runda, större vassa stenar kantade min väg, försökte sen en väg uppåt, kände att jag ville in i skogen igen, gömma mig, skämdes över mitt misslyckade jag, ingenting jag hittills företagit mig hade lyckats, vad var det som motarbetade mig, vem eller vad ville inte att jag skulle lyckas? Frågorna fick inga svar, fann en väg uppåt, halkade ibland på en daggvåt sten, mossa gjorde min färd uppåt svår ibland.

Kanske en timme senare fann jag mig själv sittande långt upp, jag hade gått i skogen en timme, funnit ett gammalt utkikstorn, därifrån kunde jag se kanske fem hundra meter, nu kom även hungern sig påkallande, chokladen låg trygg kvar i sin plastficka, jag smekte långsamt handen nedåt, ville äta den nu, saknade energi, konstigt nog skrek inte magen efter mat, törstig kanske.

En rörelse i en fura hög som ett höghus kallade på min uppmärksamhet, ett par vingslag syntes, ett huvud som rörde sig runt sin egen axel, sen var det stilla, solen stod nu i nedan, värmde ännu gott, endast ett litet tak var nu mitt skydd mot eventuell nederbörd, men skulle jag bry mig? Jag såg mig om, det var tomt på golvet, endast en liten låda fanns, locket hade inget lås och min nyfikenhet tog över, med stela händer vände jag upp locket, ett papper med tidsangivelser låg överst, fann inget intresse i det, drog ett finger under, kände något hårt, slet upp det o fick se att jag nu höll en repstump i handen, log vid tanken, kanske jag kunde göra en snara? Eftersom jag inte kände någon hunger la jag stumpen på golvet, så att lådan nu var tom , endast en blyertspenna drog nu till min blick, nyvässad, skarp, undrade först om den kunde nå in till mitt hjärta. Men smärtan kunde jag inte med, dit sträckte sig mitt liv, visst var planen att ända livet på något sätt i skogen, men en penna rakt in i bröstet? Nej, tusan så tack heller. Omedveten om vad som hände ovanför mig la jag mig till en liten stunds sömn, spaningsflyget ovanför gjorde en gir neråt, piloten tyckte sig ha sett en rörelse i tornet, men det var endast plåtlocket som gett ifrån sig en spegel av solen, locket hade jag lagt längst ut på kanten, nu log det mot piloten, som besviket vände i en lång looping upp mot två hundra meter, tanken visade snart på det röda, satans turister tänkte han, som frivilligkår hade de inte hur mycket resuscher som helst, budgeten var redan överskriden, senaste insamlingen i Karlstad gav bara så mycket att det räckte till att laga punkteringen på Cessnan. Dagens påfyllning av bensin fick han ta från eget konto, frugan hemma skulle bli rasande, nu försvann semesterkassan åter.

Karl-Gunnar styrde hemåt, snart var det ändå för mörkt att leta, de två vandrarna som kommit in igår var totalt utschasade, de visste inte riktigt var de blivit av med sin kamrat, som egentligen inte var en kamrat, mer någon de bara träffat på o slagit sig i slang med

De visste bara förnamnet på mannen, en man i de sena fyrtio, trötta hade de somnat i hans hem, nu på morgonen vart de förhörda av ortens polis, en ensam polis, ett distrikt som sträckte sig från den Norska gränsen in i halva Wermland, ett par kollegor i Karlstad hade en halvtjänst att dela på det övriga distriktet, att nu ge sig ut och leta när han hade skäppan full? Karl-Gunnar hade get sig ut, någon måste ju leta, jobbet på bensinmacken fick vänta, lite rabatt på bensinen hade han ju, klart nu var det lågsäsong och macken klarade sig själv, en lapp på pumpen och alla visste att han var på uppdrag, allt som oftast fann Karl-Gunnar sig själv i sitt plan, ekonomin vart lidande.

- Satans turister, varför ge sig in i en skog om man inte tänkte ta sig ur den?

Hemma i källaren fick hustrun nu hjälpa till, spriten vart inte billigare av att han satt och flög upp ekonomin!

Polisen, Björkstrand visste om hans belägenhet, sa aldrig ett ord om den puttrande apparaten, vart mer glad åt den lilla snutten han vart bjuden på, de var ju i samma jaktlag, i skogen värmde det skönt med lite moonshining.

När planet vände, speglade sig sidan i plåtlocket och bländade mig, jag hade satt mig upp och just öppnat ögonen, ögon som grott igen av var, de varade nu hela tiden. Störd av något tog jag mig ner, repstumpen hade fastnat i en knapp i byxan, omedveten om detta fann jag mig stående på fast mark. Ett ljud som svagt försvann drog min blick mot himlen , det kliade överallt, ointresserad av ljudet fann jag mer intresse av klådan, ljumsken kändes inte bra, kläderna måste torka, jag tog av mig allt, hängde upp kläderna på en stor utstickande gren, stod i de sista solstrålarna naken som herren givit mig, sniffade och tycktes mig känna lukten av vatten, förändrades en människas sinnen så snabbt? Tycktes mig ha läst dylikt någon gång, att intensiv fasta skärper ens sinnen , tog ett tiotal steg åt höger, en liten tjärn roade sig i solen, jag sänkte långsamt mig ner, vattnet kändes varmt och skönt, vid vattnet fanns en gammal eld, jag hade läst någonstans att tvål gjordes av resterna från askan, drog till mig lite aska, tvättade mig i ljumsken, kanske det hjälpe, en behaglig känsla kom över mig, som att vara mätt. Bakom mig kom en av skogens konungar långsamt lufsande, omedveten om händelseriktningen slöt jag ögonen, lät några droppar vatten komma innanför mina nu torra läppar, kände hur tjärnens vatteninvånare rörda sig utmed min nakna kropp, klådan försvann, jag kände mig åter ren, här kunde jag bo, här kunde jag överlåta min lekamen till jorden. Ett sniffande hördes bakom mig, en otäck odör kom över min inandning.

Kap 3

Jag sov skönt, vattnet värmde mig härligt, tanken var lite att jag skulle långsamt dras ner i vattnet, drunkna medans drömmarna avlöste varandra. Omedveten om odören som stod runt mig åkte långsamt min kropp ner, med bara munnen ovanför ytan var jag i djupsömn.

Den gamla björnen hade luktat till sig något, en gammal rädsla för människor kom till den, samtidigt viste den att det var den sista vintern, ville så mycket som möjligt våga och upptäcka lite mer. Nosen var sned, som efter ett häftigt slagsmål långt tillbaka i tiden. Vänster öra var delat i mitten, det gjorde att många ljud han hörde kom som i eko. Förundrad sniffade de gamle på människan, lite lekfullt kom hans tunga att slicka mannens panna, smeksamt la han sig ner, med huvudet längs mannens huvud, snart sov han, i samma andetag som mannen, oroliga ryckningar från människan kom björnen att snabbt vakna till, men snart la han sig ner igen, när morgonen kom med sina första strålar sträckte sig björnen, såg med pigga ögon på sin sovkompis, tjärnen lockade till bad, med ett hopp värdigt e olympier kom han att landa mitt i tjärnen, plasket och svallvågen som kom, förde mannen en bit upp på hästagräset som omslöt vattnet.

Förskrämt tittade mannen upp, ögonen kändes små, hade inte vaknat ännu, tyckte han befann sig i drömstadiet ännu.

– Är jag död nu? Tanken svindlade, mindes kvällen, att han lagt sig nära kanten för att på natten drunkna omedveten i sömnen.

Såg björnen bada förnöjt. – Det måste för banne mig vara en dröm eller också ar jag lyckats sa han lågt till sig själv. Plötsligt såg björnen upp, den sneda nosen gjorde att an såg elak ut, blicken gjorde att mannen trodde att snart skulle han anfalla och få en måltid han aldrig skulle glömma. Efter bara några ögonblick, det kändes så, hade björnen rusat upp på land, stod först stel och blickade på mig, med ett ryck hade han tagit sig till mig på ingen tid alls, om jag nu var i himmelriket hade jag inget att vara rädd för, när han var bara centimetrar från mig tog han ett skutt över mig, sen var han försvunnen i skogen, jag kände svagt när den håriga kroppen strök över mitt huvud, rester från tjärnen kom i droppar och fastnade på min nakna rygg.

Orädd resta jag mig, såg mot de kläder jag hängt upp dagen innan, okey, jag var inte död än.

Gick bort och kände på dem, blöta av nattens dagg, jag fick vänta ett par timmar, var inte viktigt, men ville inte att en skogsvandrare skulle hitta mig sittandes naken i blåbärsskogen. Lät kläderna hänga och kände en enorm hunger. Chokladen låg snart i min hand, åt upp allt, en bit papper följde med. Frös till, kände hur huden knottrades, tog på mig skorna, kändes tryggt med skor på sig, gjorde som djuren, lutade mig mot ett träd och lättade mig, tittade med intresse på hur den gula strålen med kraft slog till mot  trädets stam, lekte lite, lät strålen gå över både lingon och blåbär, kände att det skulle ta tid att tömma sig, var en skön känsla att stå naken i skogen.

Vid middagstid kände jag p kläderna, nu var de torra, tog på dem, kände mig hel igen.

Hörde på håll hur en motor drogs igång lät som en lastbil, sprang mot ljudet, kom upp på en timmerväg, stannade mitt på vägen, ett kalhygge fanns på andra sidan, enstaka spretande furor syntes, en och annan lövad buske fanns kvar, hörde att motorljudet kom från höger, vände mig men såg ingenting, kanske det här var mitt tillfälle, att bli överkörd av en timmerbil?

Jag såg efter en plats att gömma mig på, fanns inga diken, men en stor buske framför mig såg lovande ut, satte mig bakom den, myggen dansade i middagens strålar, magen knorrade, knorrandet övergick till ett brummande som överröstade lastbilens vrålande motor, kände att jag aldrig varit lika hungrig nånsin, hörde nu bilen komma, det gick långsamt, en arm låg längs med flaket, tydligen den som användes till att lasta, jag stålsatte mig, nu skulle det ske, inom mig sa jag adjö till alla hemma, en bön rann av mig, kollade in marken framför, ingenting fick hindra mig nu, planen var att rusa fram när lastbilens hytt passerat mig, i skydd av busken skulle jag slänga mig under släpets bakre högra hjulpar, ett par sekunder kvar endast, det gick nu mycket långsamt, precis när jag skulle slänga mig framåt stannade lastbilen, det pös från tryckluftsbromsar, hjulparet fanns nu framför mig, men allt var stilla utom lastbilens motor på tomgång, jag hörde en man som kallade på en hund, sen lyfts kranen på släpet, min otur kunde inte vara större, förbannade mig själv, det var som om allt nu gick emot mig, hur jag än gjorde gick det mesta fel.

Ett skall hördes, en mansröst ropade, där jag satt trodde jag tidigare att jag var skyddad, plötsligt lyftes jag upp, utan mitt vetande hade jag suttit på en grov stam, stammen lyftes upp, jag höll balansen, sakta vändes stammen, jag föll hårt ner på släpet, hamnade säkert på ett par stockar, såg hur en grov stam snart skulle hamna där jag satt, men den las strax till höger om mig. Sen var det tyst, en dörr stängdes igen, snart fann jag mig åkande.

Framför mig var en timmerväg så rak att slutet inte kunde skönjas, grenar slog mot mig, jag fick lägga mig ner, njöt av hoppandet släpet gjorde på den gropiga vägen, ett flaxande sågs strax ovanför mig, tänkte inte så mycket på ugglan som strök över mig.

– Satans skit aldrig har jag varit så förföljd av otur. Jag sa det högt, kunde ju inte sitta här och åka gratis.

Men ljumsken kändes bra. Kuren med aska hade hjälpt. I fartvinden slapp jag tänka på alla mygg som annars plågade mig, ansiktet kändes svullet. Förstod att jag inte skulle kunna sitta kvar länge till, att jag olyckligt skulle kunna göra mig illa.

Såg att vägen nu svängde, det gick långsamt, en bit fram fanns en liten tjärn igen, precis i en skarp kurva, där kunde jag slänga mig i, utan att skada mig, mannen i hytten hade stereon på, hunden bredvid skruvade sig roligt, ville göra husse uppmärksam på mannen som irriterade honom, men husse satt omedveten om verkligheten utanför, musiken från radions P2 överröstade allt annat, hans tankar var på det senaste han hört, att en man förirrat sig i dessa skogar, det var inget ovanligt, men inte ett spår efter honom. Det var mycket sällan, kanske hade det hänt ett par gånger under alla tjugo år att han mött någon, här var det minst fem mil till närmsta bebodda stuga.

Cleo puffade på hans hand, han visste att hunden ville något, men det kunde inte vara något som brådskade, vad skulle det kunna vara?

Cleo reste ragg, han vände sig om, såg genom hyttens glas att mannen nu rest sig upp, förberedde sig för ett hopp, skallet kom omedelbart, men husse satt och njöt av en Concert, med klorna mot fönstret fick Cleo se hur mannen tog sats, det såg först ut som om han hängde i luften, en gren slog mot hans rygg sen var han försvunnen, Cleo flyttade sig snabbt mot vänster sida, men ingenting kunde avslöja vad som just hänt, husse såg i backspegeln, kanske Cleo upptäckt en björn? Ingenting ovanligt i dessa skogar, han såg i backspegeln hur det plaskade till i en tjärn, sen var kurvan förbi och allt var borta, musiken försvann i hans öron när lurarna åkte av.

– Jasså Cleo, du såg något i alla fall? Jaja, men nu är vi på väg, här finns mycket vilt i skogarna.

Åter kände jag hur jag föll, fartvinden slog mot mig från vänster, sen fann jag mig sittande fast i tjärnens botten, kängorna hade fastat i botten, tjärnen var inte djup, en halvmeter kanske. Blöt men oskadd tog ja mig upp. Trött och outsägligt hungrig, det värkte till i ryggen. Septembervärmen slog mot mig i full kraft, värmen måste vara rekordartad tänkte jag. Tog av mig allt åter, här fanns ju ingen annan än jag, nu fick det torka, kände att jag måste lätta mig igen, men den här gången var det ingen stråle som skulle lämna mig, otroligt att magen hade något att tömma?

Tvättade mig i vattnet, tog ett par stora blad och tänkte at de bra var till att göra mig hel och ren igen. Drog dem utefter min solblekta kropp, undrade vad dagen mer hade att överraska med!!

Jag torkade snabbt, myggen irriterade en del, men jag lät dem vara, vad var några myggbett när jag ändå skulle lämna allt snart?

Omedveten om lingonsamlaren gick genom riset tog jag mig för att vanda bort en bit, kändes skönt att åter få röra på mig, tänkte att kläderna fick hänga där ett par timmar, kände hur ris och små buskar slog mot mig, ryggen värmdes upp skönt i solljuset.

Det gick snabbt att plocka lingon, de två körde samlaren snabbt genom riset, de rensade medan de gick, samtalet var fåordigt, tjugo kilo hade de redan fått ihop. De hade cyklat ut tidigt, sovsäckarna var med, mamman hade en vagn efter sin cykel, det här var deras skog, alltid ensamma, orörd natur runt om dem, bara ett och annat kalhygge, det fick de leva med. Vana vid varandras sällskap gick de tysta, bara tio meter från varandra, en uggla hoade försiktigt, kanske den ropade på sin partner? Mamman i de sena trettio kände sig trygg tillsammans med sin styvdotter, den nya mannen i hennes liv hade väckt henne igen, hon trodde aldrig att kärleken skulle koma till henne, han var äldre, men mogen, trygg, inte för att hon känt sig otrygg tidigare, men som ensam på föräldragården gick tiden långsamt.

Gården var en av två längs med den smala vägen, gård nummer två var bara till uthyrning, till jägare och de där som importerade arbetskraft till plockningen, stackars människor tänkte hon, hur ofta hade hon inte läst om de där, de där som inte fick någon lön, hon trodde de kom från östern, de såg så små ut, arbetade som tusan, sa inte ett ord när de möttes, men le kunde de.

Hon hade sin skog, den fick de inte plocka i. Svärdottern gav till ett ljud, nu gick räfsan fort, riset hon stod vid var överfullt av mogna bär, här var stället som de väntat på, det skulle ta dem en hel dag att rensa.

Svetten lackade, myggorna slogs om vem som skulle få suga först, men de var som i trans, plockandet fortsatte. Omedvetna om att om de nu sett rakt fram hade de fått se en naken man passera, han gick som om det var bara han på hela jorden, ensam i sina tankar.

Allt kan förändras på ett litet ögonblick, vi bestämmer inte alltid över det som sker, åter vart jag varse det, min oförsiktighet gjorde att i samma ögonblick de två plockarna såg rakt fram satte jag en fot under en grov rot, mitt fall framåt var plötsligt, föll bakom en sten, rakt er med mina genitalier i en stack, nu vart det krig, i den stora stacken med skogsmyror gick nu larmet, soldater kom från alla hörn, samtidigt lufsade den gamle bara tjugo meter bakom mig, de två plockarna han bara sen en glimt av mig, i första stunden glömde de bort mig, det som verkligen skrämde dem var den gamle, hans utmärkte väderkorn följde mina spår, nyfiket, utan minsta försiktighet.

Det värkte till i min pung och penis, anfallet var samstämmigt, soldaterna stack mig på mitt allra heligaste ställe, omedelbart svullnade både penis och pung upp till aldrig förut skådade proportioner, omedveten om verkligheten omkring mig kved jag till, de två kvinnorna släppte vad de hade för händer, hinkar lämnades fulla med blåbär och lingon, fyra stycken smörgåsar inslagna i folie föll av den äldre kvinnan, e kanna med kaffe ramlade av från den yngre, de tog varandra skrikande i hand och flydde så fort deras ben bar dem, samtidigt uppe i luften kom Karl-Gunnar att få se flykten, skevade med rodren o lät planet sjunka ytterliggare, timmerbilen hade stannat två hundra meter därifrån, Cleo skällde till, ett varningskall kom från henne.

Förundrat lyssnade husse till alla ljud, en björn råmade, ett plan i luften hördes cirklande ovanför, skrik från kvinnor i nöd, ett annat ljud han inte kunde förklara kom från mig, argt stämmande in i en klagokör, betten från myrorna gjorde mig vansinnig, min fot hade fastnat under roten, det värkte obarmhärtigt i mina genitalier, det kändes som om penisen skulle sprängas, inte som en tidig morgon och mycket kissnödig, mer som om jag haft erotiska drömmar en hel natt, påspätt med en enormt full blåsa.

Inom mig tänkte jag samtidigt att de skulle jag velat visa upp min fru men den tanken försvann snabbt, inga andra ljud kom till mig, allt hände mycket snabbt, björnen stannade upp, förvånat såg den hur kvinnorna försvann skrikande bort, allt de burit på låg  kvar, andra sidan om den sten jag fallit bakom, planet i luften gjorde ännu en gir, Karl-Gunnar såg hur två kvinnor snabbt sprang mot en timmerbil, en ensam stor björn stod upp med ramarna lyftade, som om den ville hälsa på honom uppe  planet, något vitt fanns vid en sten, Karl-Gunnar hann inte uppfatta mer, tvangs dra i gasen för att lyfta planet över de höga träd som kom emot honom, han klarade de första tallarna, nöjd lät han planet plana ut och i nästa ögonblick kom toppen av en fura emot, den slog först i propellern, en bit av den gick av, slet sönder en bit av fönstret, allt hände snabbt, bitar av glas hamnade i hans ansikte, förblindad av blodet som välde fram strök en hand bort det mesta, nu tappade han fart, Karl-Gunnar stängde snabbt av gasen, tystnad, bara vindens sus i flygplanskroppen, han såg efter någonstans att landa, en timmerväg låg inom avstånd, utan att tveka styrde han det lilla planet ner, en lastbil hade parkerat i början av raksträckan, planet gick att styra, han fick inte tappa fart, vinden slog nu emot honom, det trasiga fönstret gjorde att vinden ven obarmhärtigt mot honom, splittret i ansiktet gjorde ont men faran låg i landningen, den knöliga vägen tillät inte landning, men valet var lätt, antingen vägen eller skogen.

Jag då? Jo, foten fick friläge, sakta drog jag den under roten, hörde björnen som  i trans, skyndade att resa mig upp, myror föll av mig i hundratal. Naken och myrbiten såg jag mig om, undrade över det som låg på andra sidan stenen, hungern skrek inom mig, jag satte mig att äta, det första på fyra dagar, lingon och blåbärssaft rann nerför min hals, smörgåsarna tillsammans med kaffet smakade utmärkt, mätt rapade jag, smekte min mage, aldrig hade en måltid smakat så bra, la mig ner såg små moln skynda sig fram, mätt somnade jag, lite sömn skulle göra susen, nu fanns det liv  gubben igen, omedveten om att myrorna åter hade funnit mig, signaler gick till soldaterna, ett led av myror gick nu ut, inte bara att ge sig på manen, utan att finna resterna av de smörgåsar jag inte orkat.

Björnen smög långsamt och försiktigt fram, snusade på mannen, nosen kom nära mannens heligaste, där luktade mynta, stora rester av bär försvann nu i björnens hungriga gap, han tyckte samtidigt att det smakade mycket gott med några tusen stora myror, han slickade mannen ren från plågoandarna. La sig ner för at sova en gammal björns sömn. Skogen var nu tyst, de båda sovande ovetande om att träden runt om sakta lutade sig emot dem, det var skogens språk som nu gällde, de växter som fanns i mannens närhet lutade si mjukt emot de båda, omfamnade dem, värmen från solen och skogens växter strålade till dem, det var naturens sätt att visa kärlek, av människan bortglömt.

I min sömn i ett med naturen, omedveten att naturen tog väl hand om mig.

Långsamt vaknade jag, över mitt ansikte låg gräs som om det ville skydda mig, jag fick lov att dra det åt sidan, jag var mer försiktig än tidigare, en känsla av välbefinnande kom över mig, en ny känsla, som om någon talade till mig, men det va tyst runt om mig, fåglars läten kom långt bort, annars tystnad, en intensiv tystnad. Så tyst att det slog lock för mina öron.

Sträckte på mig , ville hålla kvar känslan jag fått till mig, aldrig hade jag upplevt något liknande. Ibland fick jag till mg känslor tidigare om att vilja uppleva hur en människa hade och kände det för urminnes tider, kanske var det så som jag kände nu?

Naken och utlämnad, utan egentligt skydd, reste mig upp, det gick lättare än tidigare, det tog mig en liten stund at hitta tillbaka till mina kläder, kändes skönt att få dem på sig igen, nu var jag beredd för nya upptåg, tänkte igenom de sista dagarna, kunde jag ha mer otur än hitills? Har en katt nio liv? En hund tre? En människa fem eller sex? Nu tyckte jag att planeringen måste vara bättre, inga impulsiva själmordsideer.  Tyckte att det jag gjort hitills varit skrattretande löjligt.

Kap 4

Natt, tystnad, tänkte igenom den sista dagens händelser, vilken tur jag haft, men var kom egentligen smörgåsarna ifrån, den tanken slog mig först nu, egenmäktigt hade jag slukat all mat, bredvid mig låg nu bärplockaren, kannan med kaffe var urdrucken.

Rös till, nattens kyla var inte som föregående natts, inga stjärnor syntes, luften kändes kallare, var det det sista av sommaren jag upplevt, dagen som gått? Kände att nattens fukt nu för första gången riktigt ville ta sig igenom mina grova kläder, tanken om en eld kom till mig, måste ha värme. Hade jag verkligen glömt bort varför jag funnit en tillflykt till Wermlands skogar? Vad var den egentliga anledningen? Samtidigt tyckte jag att upplevelserna hittills uppvägde allt, här ligger ju en medelålders man med suicidtankar, men just nu, i denna stund var DE tankarna långt borta, funderade mer över allt som hänt.

Det enda som nu hördes var nattdjuren, en ugglas hoande, en nattfjärils slag, en svag vind i furornas glesa grenverk, det svaga knäppandet efter en skalbagges grävande för nattens skydd. Tystnaden var så intensiv att jag till och med kunde höra en masks krälande.

Jag vaggades till sömns, den första natten utan mardrömmar. När jag vaknade låg jag i samma ställning jag somnat i, kylan slog emot mig, sömnigt hamnade min blick mot himlen, gråa, askgråa moln svepte över trädens toppar, tursamt nog var mina fötter varma, nyfiket reste jag mig upp, undrade var någonstans civilisationen fanns? Timmervägen lättade upp mitt medvetande, ville jag tillbaka? En smärta efter hemmet slog till med kraft, avsaknad av familjen. I detta ögonblick ville jag tillbaka, till tryggheten.

Men, min resa hit var ju just en resa från otrygghet? Känslan av att livet inte ville mig väl? Hade jag glömt allt som hänt? Nej, med detsamma kom alla vardagliga händelser till mig, magen knorrade genast, den negativa känslan av att ha fått utstå så mycket gjorde kroppen påmind. Åter kom känslan av uppgivenhet, kanske glömsk av den gudagåva som sänts till mig, fyra barn hade jag satt till världen, var med vid alla födslar, euforin att få varit deltagande var enorm, den övergick det mesta. Varför då så mesig? Var jag en mes? Vid alla trauman hade jag rest mig, hur många gånger kan en människa resa sig? För varje tillfälle av trauma tar kroppen stryk, det visste jag, var obehagligt medveten om det. Just den obehagskänslan var den som gjorde mest ont i själen, den omslöt mig, som en orm krälade den genom nerver, muskler, hela min kropp var medveten om känslan. Därav den värk som alltid kom till mig, den drog genom märg och ben, utsatte mitt psyke för en enorm trötthet, en bortavarokänsla var ständigt närvarande, svårt för att komma ihåg, ta till mig detaljer, i närvaro av andra skärpte jag mig, till det yttersta, men den skärpan var svår att hålla levande, inom bara ett par minuter gick den förlorad, tänkte ibland om den syntes på mig? Går det att se om en person inte är närvarande?

Luften gick ur mig, den glädje jag vaknat med övertogs av en hjärnslö tomhet. Kände  bara för att ligga kvar, somna in.

-   För fan mannen, rest dig upp, kom igen nu, du har en underbar natur runt om dig, förvisso grå idag, men se de nya nyanserna i det gråa, allt är inte svart och vitt, där finns mycket emellan. Försöket att ingjuta mod gick hem, med ny kraft resta jag mig, värken i genitalierna hade gått över i en molande värk, den kände jag igen och stördes inte mycket av.

Solen gjorde ett försök att tränga igenom, jag förstod att den fanns där bakom det gråa, det stämde att allt inte är som det verkar, bakom molnen lös den med full kraft, då var det som det var, svart var ibland grått, ibland vitt.

Kläderna kändes mycket torra, konstigt nog, för natten hade varit kylig, fukten känts genom mina kläder.

Långt borta hördes en bocks råmande, kanske den råmade efter sina hustrur? Jag hade tillbringat natten under samma häng, det kändes lite hemma just där, hänget låg uppe på en liten sluttning, en stor dal fanns nedanför, omsluten av en tät skog av gran, tall, och några pinade lövträd, annars ar dalen bara beväxt med hårt högt gräs, två små tjärnar låg som stopp för en liten bäck som rann igenom, en källa fanns strax nedanför mig, min blick skärptes, jag hade aldrig behövt glasögon, nu kändes det som om min blick ännu mer skärptes, kanske var det naturens sätt att kompensera, kompensera för något som människan glömt bort?

Kände hungern komma, även törst, men vatten hade jag i överflöd. Mina funderingar gick till en historia jag skrivit ner tidigare, det tog ett år, liknade lite den situation jag själv nu befann mig i, kanske det hade varit en föraning om vad jag nu skulle gå igenom?

Tänkte att kan jag leva på bär så finns det i överflöd, även hjortron, om kylan höll i sig måste jag ordna en eldplats. Hur gör jag eld? En kunskap jag ej fått till mig i den moderna staden

.

Kvällen innan tog Karl-Gunnar kontakt med flygledningen, hans tursamma landning rapporterades, mötet med timmerföraren och de två kvinnorna vart explosivt. De två kvinnorna fanns sig berätta en otrolig historia, värd en notis i lokalpressen.

De bad om hjälp att finna sin utrustning igen, tillsammans gick de nu fyra i sällskapet tillbaka den väg de sprungit, planet stod i alla fall i vägen för lastbilen. Hjälp skulle komma först till kvällningen.

Timmerbilens förare var en man van vid ensamt liv, tyst följde han de övriga, hunden sprang före och spårade, de båda kvinnorna gick först fel, i paniken hade de sprungit vilt, om inte vägen hunnits upp hade de med säkerhet sprungit vilse. Platsen de lämnat fann de snart, under natten fick de sova i lastbilens hytt, tätt ihopträngda med Karl-Gunnar en hund och föraren, men värme fick de.

Framme vid sin utrustning fann de att allt var uppätet, spår efter björn sågs, även andra spår, spår de inte kunde tyda, bakom en sten fanns en stor myrstack, stacken såg ut som om någon ramlat över den, de myrorna fanns överallt, paketet med smörgåsar som inte fanns kvar var översållat med stora myror, ätandes av de smulor som lämnats. Föraren gick en bit bort, Cleo snusade på något intressant på marken, i den våta leran fanns ett spår, spår av en fot, föraren lutade sig närmre, kanske en dag gammalt, mer tänkte han inte på det, var inte hans sak att sköta, han höll sig för sig själv. Ville någon gå med bar fot i skogen var det inte hans sak. Cleo försvann ett tag, föraren gick tillbaka till lastbilen, såg att hjulen nu sänkt sig lite ner i den leriga vägen. -  Skulle bli svårt att ta sig loss, var den första tanke som slog honom. Föraren visste att det fans en gammal skogvaktarstuga en bit ifrån, medan han väntade på sin hjälp kunde han lika gärna vänta där. Det övriga sällskapet kom tillbaka, kvinnorna tysta, gick hand i hand, en blick från den äldre kvinnan skrämde honom lite, ville inte lägga sig i. Han såg bra ut, lite grovt kantigt ansikte kanske, kantad av det hårda livet tidigare som skogshuggare, en skogsman, inte van vid andra. Hon tyckte han såg ut som en ärlig man, men hon var inte den som kunde bedöma. De samtalade lite, han svarade endast med korta fraser, pratade ganska tyst faktiskt tänkte hon. Som om han skämdes för något! Styvdottern betraktade honom ur ögonvrån, hon var också kvinna ofta glömde hennes mor bort att hon vart kvinna för många år sedan, som om modern inte ville veta, ville hålla henne kvar i hemmet så länge som möjligt, inte många i moderns sällskap som passade fanns ju inte heller så många i grannskapet. -  Skulle vara den gamle gubben Allan då? En gammal ensling som bodde i en liten koja utan el eller vatten bara ett par hundra meter ifrån dem? En gammal man som ofta smög på dem då de tog sig för att duscha gemensamt ute, hon såg honom, men inte hennes mor, hon visste alltid när han smög, samma ställe varje gång, men hon var inte rädd för honom, tyckte mer att det var utmanande att han smög, vid dessa tillfällen brukade hon vara ute en stund extra, kände sig lite skyldig efteråt, men på kvällen mindes hon känslan, känslan att vara naken och utlämnad i naturen, något hennes mor inte visste, ofta gick hon ut på morgonen, tog av sig nattlinnet och gick en stund som hon var, ner till den lilla sjö de brukade bada i, la sig på bryggan om vädret tillät, visste att snart skulle Allan den gamle komma smygande, badade en stund och gick sen hem, fullt tillfreds med tillvaron. Efteråt var det som om hon hade en lust att göra just detta, tänk om den gamle mannen kommit fram? Skulle han ha fått röra henne då? När hon tänkte så brukade hon känna en lust komma, men det hade ju aldrig hänt, så det var inget att spekulera i, bara hennes mor inte fick veta, åter smygtittade hon på föraren, han såg inte dum ut, mer erfaren, kanske lite kort i rocken, han kunde inte vara mer än ett tiotal år äldre än henne, det betydde att hennes mor var nästan i samma ålder, kunde skilja fem, sex år kanske? Hon undrade vad han hette, ingen hade kommit sig för att fråga, nu berättade han om den lilla stugan, att där fick de bättre plats, hjälp skulle komma först nästa da, det fanns en liten sjö strax intill, där kunde de tvätta sig.

Sällskapet tog beslutet att följa hans råd.

Bara kanske en kilometer därifrån sträckte jag på min ömmande kropp. Ville inte tappa den känsla av eufori jag känt tidigare på morgonen. Känslan kom tillbaka, men bara till en viss del, jag hade inte glömt det som nu kommit till att bli näst intill ett uppdrag.

-  Ta dig samman man, du måste, tycker inte om måsten, men nu satan i det. Känslan a att svära kom mig att må bättre, tog ut en riktning, platsen var vacker men jag ville vidare, vad jag inte visste var att när mina ord kom så väckte jag den björn som låg och sov en bit bort, osynlig i den täta vegetationen, den hade valt en plats under en mycket tät och hög gran, grenarna längst ner bildade en naturlig undangömd plats, skyddad mot solen eller det regn som snart skulle komma, björnen kände att vinter och höst stod i startgroparna, men ännu kändes det sommarvarmt. Blicken var inte skarp längre, den mer kände och luktade sig till den konstiga mannen längre fram.

På något sätt kände björnen ett släktskap med mannen, inte för att mannens lukt gav det intrycket, mer om något som kändes som om situationen var densamma för de två, björnen visste att vintern var den sista för honom, han hade haft ett bra liv, visst hade han hamnat i revirbråk ett antal gånger, men alltid gått segrande ur striden.

Björnen kände ingen ondska komma från mannen, ingenting från mannens urin sa honom att han var ute efter hans revir. Björnen hade lämnat ytterliggare några höga märken på ett par träd, men mannen tycktes inte se dem, i så fall hade han rest sig och gjort egna märken, märken som i så fall skulle vara lite högre upp.

Mannen tycktes lite obeslutsam, först ett steg, sen ett till, sen gick det fortare, björnen reste sig nyfiket, följde långsamt efter, Hills hade det gett tur, flera hinkar med bär hade han fått, de målen skulle räcka flera dagar, kanske det fanns mer att hämta om han följde mannen?

Jag gick nu snabbare, fast besluten att leta upp civilisation, vad som sen skulle hända hade jag inte en aning om, om jag skulle slänga mig ner för ett tak, eller hitta en spruta med gift fick framtiden utvisa. På bara tio minuter hade jag avverkat en kilometer, en större sjö kom att spegla sitt lugna vatten en bit framför mig, jag såg att på andra sidan, här var sundet smalt, låg en mycket gammal timrad stuga, kanske jag kunde övernatta där?

Att ta sig runt sjön blev betydligt svårare än jag tänkt mig, såg att är solen stod på middag hade jag halva vägen kvar, stannade upp, mitt framför mig låg en gammal, mycket gammal roddbåt nersänkt, drog lite i den, det gick lätt att dra den upp, sökte efter hål men den var väl bevarad, en låda av trä upptog en av sittbrunnarna, locket fick jag bända upp, det hade ballnat, inuti fann ja gamla drag, lite lina, några krokar, lyckan stod mig ni bi, Tyckte att stugan fick vänta, letade upp ett par maskar och väntade på napp, satt i båten, vassen skymde mig, det prasslade lite bakom mig, tänkte inte mer på det, visste inte att en stor pälsklädd varelse väntade, den kunde vänta, var inte hungrig än, doften av sjön gjorde den slö. Eftersom mannen satt stilla, tänkte björnen att han somnat, han la sitt stora huvud bekvämt mot de stora framtassarna.

– Tjo. Jag kunde inte låta bli, en stor gädda hade bitit sig fast i den gamla kroken, nu gällde det, släppte ut mer metrev, drog hårt tillbaka, ville att kroken skulle fastna ordentligt, gäddan kämpade tappert, jag var rädd att linan skulle gå sönder. Efter vad som kändes som en lång stund kom fisken upp till ytan, den var för stor för mig att äta ensam, synd att jag inte hade någon att bjuda. Ett tändplån hittade jag i lådan, väl inlagt i ett oljat papper, jag tog mig upp på land, gick genom vassen, bara en meter från björnen, omedveten om hans stora kropp, drog i plånet, gnista fanns det, samlade ihop en hög med torrt, snart sprakade en liten eld, värmen kändes skön, det doftade gott, en fickkniv öppnade upp gäddan, tog ut innehållet, skrapade fjällen, drog en kraftig pinne rakt igenom, kunde just inget om örter, så de fick bli okryddat. Bara två hundra meter ifrån mig kom nu sällskapet fram, stugan såg obebodd ut, sjön låg blank strax nedanför, precis som föraren hade lovat.

Blir smått galen ute på vägarna, tycker alla kör sämre och sämre, ta tex att blända ner i tid, näst intill ingen som vet hur det går till, eller hålla ut vid möten på smala vägar, eller höger-regeln.....

Har kört bil i 35 år och tycker det blir sämre och sämre med trafiken...

Har bara en fråga, är det ngn mer som tycker lika?????? 

0200

Passerar i mörkret första kurvan, alla tidningar ligger packade som sillar i den lilla tidningsbilen, vid minsta inbromsning nu i början är risken stor för att allt blandas i en enda stor hög, händer ibland och då svär jag ve och förbannelse, de kraftiga lysena på taket skiljer vägen framför mig från natt till dag, rådjur, hjortar, harar, vildsvin, ekorrar, älg, katter, kaniner, ja, alla de djur dagen gömmer visar sig ofta på natten, med natttrött blick far mina ögon från den ena sidan till den andra, har koll på ändringar idag, tjugonio stycken, jag har arrangerat dem efter hur jag kör med nummer, lättare då, kurvan passeras, om femtio meter ska den första lådan ha KB ( Kristianstadsbladet ) och YA ( Ystads Allehanda ), viker dem ihop och låter bilen motorbromsa, sakta passerar jag lådan och låter min högra arm ligga ute med två vikta tidningar, håller koll på bilens position och förbereder redan nästa låda, vips så försvinner abbonentens lösnummer i lådan, en snabb sidoblick säger mig att locket är stängt, nästa lådställ har tre lådor, tjugofem meter, en sommarkatt stannar förvirrad tio meter framför mig, låter bilen bromsa, vill inte köra över den, men vet hur rådlösa unga katter är, precis innan jag ska köra på den sticker den in in ett par buskar till vänster.

0202 

Väcker en nattsovande rödsparv, med slöa vingar lyfter den precis innan bilens front tar den. Första lådan i lådstället förberred i min hand, utan att egentligen släppa ratten förbereder jag redan de två andra lådorna, en av trä och en av gammal rostig plåt, de två värsta sorterna.

En YA i den första, utan att bilen stannar svingar jag två KB i de följande medans nattradion har frågesporttävling.

Svänger ut, ger ordentligt med gas, fyrtio meter till nästa lådställ, vägen är gropig, får köra slalom så att inte framvagnen skadas för mycket, just här skrapar de aldrig vägen, vintertid är det mest is just här, 

forts. följer

Inte ung inte gammal, mer någonstans mitt emellan, rådjuret stod blick stilla, morgondimman hade precis börjat släppa genom solens första strålar, han njöt va tystnad, det var den tystnaden mellan dag och morgon de flesta missar, just för att ögonblicket far så snabbt förbi, de stora ögonen följde ett par vattenlöpare, de åkte som surfare på källsjöns stilla vatten, sen samlades de invid ett vasstrå, som om de hade ett möte.

Han såg hur felr kom till, snart var de fem, sex stycken, som om de hade konferens. Under ett par sekunder var de alldeles stilla, på kommande tycktes det.

Sen, som om en signal givits, försvann de snabbt från platsen. Förunderligt, men så vackert han tanken komma, under de sista sekunderna av hans liv skulle tankar han annars inte tänkte så ofta komma, varför kom inte tiden att räcka till svar.

Under ett svagt ögonblick kom tanken på smärta, åter fanns inte tid till varför, men tanken kändes ändå lång, smärta är ju en form av saknad, han lyfte majestätiskt på huvudet, hans stora krona hindrade en del av solens strålar att stråla rakt förbi honom, det var mer att den bröts i ett flertal, en grå skugga förlängde kronan där dagsljuset hindrades och samma skugga gjorde ett horn av luft på den daggstänkta lilla platsen av välvuxet gräs bakom honom.

Med huvudet lyft kom saknaden att sända den första signalen till hans välvda mage, det första han förnimde var att hjärtat brast, signalen till hjärnan upphörde plötsligt, men det var inte dödens signal, det var den där signalen om saknad, inte den som de flesta någon gång känner, nej, det var den STORA saknaden, den som kanske först känns som ett knytnävsslag i magen, men senare långsamt bedövat försvinner, den här var större, mångdubbelt större, under de sista sekunderna av liv i honom kom fler känslor nästan än han upplevt i sitt förhållandevis långa liv, saknaden gjorde honom först bedövad för omvärldens ljud och ljus, han var tvungen sänka sina stora ögonlock för att förstå att liv ännu fanns inom honom, mörkret sa honom nästan mer än ljuset.

Blixtande minnen for fram och tillbaka utan att det kunde styras, smärtan i magen fortfor att öka, om han varit människa hade han kunnat jämföra, det var som om ett garageband i jämförelse med Rolling Stones, han var intye främmande för musik, en syrsa hade tidigare satt igång sin morgonserenad, så igenkännligt.

Han kom snart att minnas vad saknaden betydde, framför de stängda ögonlocken kom hans mor att framträda, hon sträckte ut sina stora klövar mot honom, som om hon ville dra han till sig. Ögonblicket varade endast några millihundradelar, men det fick honom att lägga sig på mage, smärtan, saknaden gjorde honom föbluffad, aldrig tidgare hade han känt en sådan smärta av saknad, men den verkade så levande, hornen fastnade i den förvildade rosbusken han stått gömd bakom med källsjön strax framför honom, under de tre sista sekunderna av hans vuxna liv kom jorden vid hans nos att lukta alldeles ljuvligt, han märkte aldrig, kände aldrig hur den även tog sig in i hans öppna mun, en mun som sände ut ångande luft, het som hans kropp var, sakta kom även en smal rännil av blod rinnande bakom tungan.

Jägaren hade legat på pass sen ett på natten, väl medveten om att snart kom rådjuret som vanligt för att stanna och äta, en naturlig och gömd plats, med viltstigen väl dold i grönska, kikarsiktet gjorde att hans skott kom att träffa buken med lätthet, lagom avstånd, ingen vind, med bara en långsam lätt intrycking av hans finger for skottet iväg och träffade nästan i samma ögonblick.

Han såg hur kronan lade sig långsamt ner och glades över hur väl det fungerat med att inställa sig tidigt.

Han öppnade ögonen, konstigt nog fanns inte vattnet framför honom längre, huvudet låg i en onaturlig position, gräs, jord och långa taggar var det enda han såg, men blicken var grumlig, smärtan tog nu helt vid, orkan, eller, handlingen som skulle lyfta hans stora huvud fanns inte där längre, hans vackra ögon som stunden innan betraktat vattnet och vattenlöparna föll ihop, blicken stirrade åt samma håll, rakt upp i himmelen, där den stora höken som levde sitt vanliga singelliv vid sjön var den första att lyfta från sitt gömställe vid favoritträdet, skottet väckte allt som fanns invid sjön, förundrat, nu utan smärtan han han se hur insekter, fjärilar for omkring, hörseln gav signal att något kom mot honom, men livet rann snabbt iväg, den sista känslan som fanns levande kvar sa honom att efter saknad kom befrielse.

4.

Sängen var helt underbar att sova i, inga nattmaror, jag vaknade hungrig nästa dag av att det regnade kraftigt, sa till mig själv att det inte var en dag att cykla långt i, jag var nära centrum och kunde utforska den delen mer.

Klockan visade tolv, ute stod regnet som spön i backen, det enda som rörde sig utanför var en och annan hund, någon katt såg jag ibland.

Plötsligt började min kropp att darra, det började i händerna, sen spred sig det till hela kroppen, jag föll ner i golvet oförmögen att styra mina rörelser, all fasa jag sett de här dagarna kom över mig som om det var först nu jag insåg sanningen trygg i en liten lägenhet.

Jag skrek ut min vanmakt, tårarna föll i kapp med regnet utanför, jag visste inte hur länge jag låg så, men utanför var det mörkare än innan.

Regnet hade avtagit lite, jag reste mig upp på svaga knän, svetten rann om mig, jag längtade efter ett bad, gick ut i badrummet och prövade kranarna, ovaför satt envarmvattenberedare, det kom en svag stråle från kranen, snabbt klädde jag av mig och njöt av det ljumma vattnet, det rann ännu tio minuter senae och jag stängde av kran, badkaret var fullt, och jag luktade gott igen.

Jag tackade tyst inom mig den som var ägare när jag senare stod med nya kläder på mig.

Utanför höll jag pistolen i min hand, beredd på det värsta.

Jag gick sakta in i centrum, där såg jag ett flertal lik utspridda och en hel del hundar och katter, förvånat såg jag även en hel del fåglar, de satt på liken och hackade, släppte blicken, de var ju redan döda.

Jag letade efter en jaktaffär eller en polisstation igen, behövde mer skydd, och mer mat och kläder.

Ett svagt skrik hördes, men jag uppfattade först inte ljudet, jag var inloggad på att hitta.

Tilda vaknade med ett ryck, den långa resan till lantstället tog alltid musten ur henne, vid Järna hade trafikpolisen koll och hennes man körde fort som vanligt, de tvåtusen fem hundra kronorna hade de behövt till annat, Eric hade skrikit argt till henne att de som vanligt jagade de bilister istället för riktiga brottslingar.

Väl framme pustade Tilda ut, ungarna stormade ut ur bilen, de sprang fram till stugan som om stugan var deras väg till friheten, lika förundrad som alla andra gånger studerade Tilda sina barn, för henne fanns det inget annat i världen som existerade, nja tänkte hon, hennes man fanns någonstanns i närheten. Med ett leende tog hon del av att bära all packning.

Hennes man var en typisk kontorsmänniska, började klockan åtta varje dag och slutade vid fem på eftermiddagen.

Hans lön var ordinär, hon hade i deras ungdom

- Fan vare drog runt tåna, men jag är nog en lycklig jävel tänkte jag.

Spanade in lunchätarna runt torget, de gick förbi mig som om de inte såg något, men det gjorde de väl inte annars i alla fall.

När vinden drog som jävligast hjälpte det inte att jag tog skydd vid pissoaren, men en och annan svensson kanske hade förbarmande om jag stod där.

Hade vaknat inne på Peabs instängda bygge, att jag sov där på natten kunde inte göra dem något jade jag tänkt.

Varmt o gott var det under det nylagda cementgolvet. Men så fort det härdat vart det isande kallt och jag fick hitta en annan plats att sova på.

Kliade mig en gång i skrevet, länge sen soc. lät mig duscha.

Jag hade varit vaken kanske en timme och ätit upp det sista av den där satans goda hamburgaren han slängt ifrån sig igår natt.

Tur den slyngeln var för full för att äta den, killen i en kostym han nog precis inköpt spydde som om hela magen skulle hoppa ut snart, jag hade snabbt utnyttjat tillfället och dratt maten ur näven på han.

Slängde ner den i fickan på min finaste jacka oc h glömde bort den till nästa morgon.

En äldre man. jag gissade fel, pissade så strålen bankade mot väggen, jag hörde en grymtning och förvånades inte av att det var en slyngel som kom ut från pisstället.

- Alla är vi lika, jag hade tänkt det men öppnat munnen samtidigt.

- Vafan sarö farfar sa yngeln.

Inte en satans stockholmare till tänkte jag först, hörde inte att han menade mig.

- Hör du inte? Skrek han nästan nu, gubbjävel, hoppa i Åkarpsån jävla pucko.

Ett slag mot min arm påminde mig honom om hans existens.

Jag tänkte slå tillbaka men det enda jag åstadkom var att jag själv ragglade bort ett par meter helt ur stånd att försvara min heder.

Slyngeln kom efter som om han ville ha ut någon sorts hämnd på mig.

- Fan va jag hatar lodisar, sen sparkade han mig där bak så ändan min flög uppåt och mina fötter konstigt nog stod kvar på den vinterkalla kullerstenen.

Det var femte januari och Mårtenstorget omgavs av parkerade bilar, studenter gick som vanligt omkring i grupper och diskuterade avhandlingar och privata affärer.

Jag trivdes här, de flesta var vänliga och kunde då och då ge mig en tjuga när jag rabblade min vanliga fras.

- Hej, jag vill inte störa men jag är en vänlig själ, haru en tjuga till en kopp kaffe?

På en timme kunde jag få ihop med lite tur en tvåhundring, det räckte ofta precis till en redig fylla den dagen.

Slyngeln satt nu över min döda överkropp, det kändes så i alla fall, min fina rock hade fladdrat iväg som ett segelskepp åt systemet till, där de andra lika fina fuguerna som jag satt och hade sin lediga dag.

Jag hörde inte vad han skrek men det började göra ont i mig.

Efter en stund slutade han, jag kunde ju inte göra motstånd, när han rest sig upp och med en sista spark i min sida så den goda hamburgaren åkte ur samma väg den kommit sa han.

- Jävla äckel, fan, de skulle vara skottpengar på såna som dig gubbjävel.

Jag som precis i samma ögonblick försökte ta mig upp med min ena arms hjälp fick se hur snabb en yngel i hans ålder är, med en enda spark kom min arm att flyga som jag tyckte trettio meter upp i luften.

Vad jag tyckte som timmar var bara en minut, en gammal dam som skorrade på orden frågade om jag behövde hjälp?

- Närå sa jag med min myndigaste röst som ångade av gårdagens fylla och dagens så synliga uppkastning, jag kände samtidigt som hon stod där hur magen knorrade, den hade inget att smälta längre.

Jag ställde mig upp på svaga knän, jag svajade lite med kroppen men det var jag van vid.

Damen hade gått och de som stått och sett på hade inget mer att prata om.

Jag ställde mig vid Coop igen, där var det som vanligt mycket folk som kom och gick, ett gäng unga tjejer for ut och in och levde jävulen så pensionärer aktade sig för den utgången, jag gick till nästa och rabblade min ramsa för en äldre kille, han skakade på huvudet och jag chansade snabbt på nästa, en parant dam.

- Här ska du få, i min stora smutsiga hand låg en hel femtiolapp. jag ville kyssa damen men ansåg mig inte fin nog.

Hon log så snällt mot mig.

- Mina lille Sven tackar mig nog nu.

- Vad menar damen sa jag på min finaste skånska. Ofta lät det bara löjligt när jag försökte imitera dessa halvdanskar.

- Jo, hon hade en ljus fin röst som om hon var van vid att sjunga, en melodisk stämma skulle min lärare på universitetet i Uppsala ha sagt.- Min lille Sven var som du, hon log sitt sötaste gamla leende, jag älskade henne.

Fysik var mitt kärnämne på den tiden, numer studerade jag mest fysiken där jag sov om nätterna.

Jag tackade henne hövligt och bockade så jag trodde ryggslutet ville följa med den välborna damen.

Nu hade jag redan till tre starka och kunde vila en stund, det tog på krafterna att tigga och be.

Slyngeln hade försvunnit och jag gick lunkande bort mot Pennys hårsalong, åsåg hur de fina damerna fick sina skalliga huvuden färgade och friserade.

Stod så en stund i fönstret och glodde, minuten senare darrade kroppen till, jag visste vad det betydde, abstinensen hade böjat, jag gick ut på gatan och svängde till vänster, Botulfsgatan var inte lång och snart mitt på den svängde jag höger in på Vårfrugatan, jag kunde de här kvarteren, hade ju varit här halva mitt vuxna liv, kvarteren runt om Lunds universitet var mitt område, ända sen jag fått professuren för tjugo år sen.

En portingång och jag gömde mig där, kvartingen var halvfylld konstigt nog, jag svepte den hungrigt i ett drag.

Utanför levde en röst rövare, jag hörde hur den med hatiska ord försökte få en bill att öppna sin dörr.

- Jävla pucko, fy fan, ska aldrig köpa en sån igen, jag hörde hur han om och om igen satte nyckeln i låset, med samma ordrefräng igen.

Det pågick ett par minuter och det började att störa min annars så prydliga vardag.

- Du e fan inte bättre än gubbjäveln på torget.

Nu kände jag igen rösten, det var slyngeln från Mårtenstorget.

Jag steg orädd fram, såg hur han nästan geåtfärdig ställt sig lutande mot förardörren.

- Kan en gammal man som jag hjälpa en vänlig själ som du med något?

Min röst väckte honom.

- Dra åt helvete din gamla stofil.

Jag gick runt bilen, smekte den välvaxade plåten.

En sportbil jag aldrig i mitt liv skulle kunne tigga ihop till.

Eftersom jag varit en angelägen själ i mitt doktorerande inom rörelseenergi tänkte jag retfullt hjälpa honom.

Jag hade förstått att låset var igenfruset.

- Kan du förlåta en gammal man om han vill hjälpa dig?

Min röst verkade mer reta honom än få honom på vänlig fot, han såg bara på mig med en blick som enligt honom skulle få mig att önska mig långt bort.

Jag tog sikte, rörelsen skulle var så snabb och exakt, min fot kände igen sig, den känslan fortplantade sig i hela min dimmiga hjärna, signaler skickades ut till de berörda delarna.

Sparken svichade förbi ynglingen i en fart han aldrig trott var möjlig, smällen när fotens yttersta kant träffade på den exakt uträknade platsen vid låset fick det att eka på den tysta lilla gatan.

- Va fan gör du? Ynglingen måttade en spark som säkert skulle skicka mig rakt in i himmelriket, ett rikaejag trodde stort på.

Hans fot var inte lika snabb som min, han trodde han var oövervinnerlig.

På halva vägen som tog hans fot tre hundradelar av en mikrosekund reagerade dörren med att öppna sig, och den gjorde det med en fart jag visste automatiskt inne i mitt huvud.

Bilen var öppen för honom, men hans fot var redan på väg, med ett leende såg jag på händelsen, ett leende som kom sig av min uträkning.

Hans fot fann glaset som gick långt ner på dörren, glaset krossades och splitter for långt in i bilen och hans fot fastnade.

- Hejdå....slyngel. Åter hade jag fått bevisa att gamla kunskaper är bäst.