February 16 to 12 cocoon


I spun to life, fast fast fast, as if it were inculcated got my body to turn, something told me that it was urgent, but no one said why, alone as I was, just loneliness was the hardest, to twenty hours each day without break spin.

After two days I could barely move so crowded it was, I turned my body to the left first, but it did not feel better, did not rest, turning right so I was wrong.
I was not big, but the price of my assiduous work would be so wonderful, I understood.
In a frenzy I probably won awards for, I concluded my purring. How nice it felt, wondering, I was the only one to work so hard and so fast?
Outside the wind was to sneak in, felt the cocoon I was hung and tossed, a cocoon, which forced me to spin a thread first so beautiful, but after only a moment impenetrable.

Was it like this to live? Trapped, exhausted. Forced into a life of slavery. Now that I finished, I had time to think. What happens now? No one had told me what happens when I'm done. The night was always cold, sometimes obscured the view before I was done with dew from the night's wet darkness.
Somehow, I had been hanging in a tree, the branches did that visibility is often obscured, the more hours passed, I wondered what it would look when I been free, free from the yoke to spin as fast as I could.

What happens now? Unable to move but not able to think. What should I time when I do not know anything about the future, sometimes when the wind was so I turned back and forth, a little scared I was of the old branches prevented me from making the big turns, I shivered inside it I just self-created, not being able to touch me was mostly awful, when I with great difficulty trying to open one of the two eyes, I felt the eye so much more stuck.Concerned about being so tight and incapable of a single movement made me feel almost claustrophobic, you know that if an elevator on the thirteenth floor of a late night stop, just four inches from where you take the first step into the hallway, the hallway that leads some stanns, and elevator walls also demanding closer to my body, to strangle it, crush it.

After two days trapped and small klaustrofobis, I felt I was in a strange way, turned, it was nice to lie so still, also, it hurt all over my body. Now it was very crowded, how can it be permitted to any one of the world may be like me? Entangled, crowded, hot. Rescue?
The word just came to me, I must be saved, there was more that I where I was? Maybe we were a bunch who were forced to spin and spin and spin. For who? And why?
The transformation was slow, it hurt so badly that if I could cry, I think the outside world stopped, raindrops stopped in its fall down, maybe even broken.
The first thing that really happened was that I did not feel the same sticky feeling in my eyes, they seemed even larger. How now, it could be?
When I spun finish, without thinking about it I spun enveloped me and made movement impossible, I was so long silent, had been tired, infinitely tired.

- Oh, I screamed as loud as I could, but his mouth was closed, the words came to get stuck halfway. The threads I made spanned more about me, but who had forced me to it? I had no voice when I started?
My ears perceived a crashing sound, at that moment I sensed a movement, but it was so weak that I almost forget the moment. That it was me that moved me was quite clear, but with what? Additional sound came, it was now that if something broke in two, into my mouth came a taste of salt, then sugar. Even his mouth felt weird, different. The next moment, it felt so, almost as if I was in a kind of metamorphosis, on my back I thought that someone, something cracked, and there after only a microsecond, there were more of me, not scapula sticking out, no, more like I stuck a spear right through the body and on the other side hung it now free. Get out of my stomach now stuck two spears out from my forehead, two on my back muscles grew in strength, with a cry I stretched on me one last time, the light blinded me first, as before, felt warm was now a beautiful sunny fan to breathe.
I opened my eyes, my vision was incredibly sensitive, it was as if I could look back at the same moment I looked forward, danger danger danger, an intuitive idea led me to turn quickly back and forth for a few moments later to fall straight down, Luckily it, a bird with large wings and a large gap just missed me, but the friend who fell seconds after me shouting out his remorse and fear for a few seconds and then silence.
All around me seemed more and more, before I reached the ground I spread my wings, sail flew up, up, I saw one beautiful butterfly after another, ten feet in the summer air, I saw a large field in front of me, covered with green grass and summer flowers above were playing in the air my winged friends, a song was heard, the newborn's song of liberty and fraternity, the girls came with a wonderful tone, that was quick, the thousands of newly born danced an ancient dance, partner dance, before darkness enveloped field would all find their partner, told the story.
The same event was all over that part of the world that spring has come, hundreds of thousands and perhaps millions of friends danced the same dance, birds and other larger creatures took off their meal for just moments landing at its nest hungry, skinny necks stretched upward and got their lifeline fed.

We played, coordinated movements in the air, loud cries, happy noises when the partners signed the marriage vows. Our singing was wonderful, like an opera by Verdi, we continued until not a single one of us was alone anymore. High up in the air was a large bird of prey hear our song, but our flesh was too small, he had a focus on larger prey, even if we disturbed him.

Few could hear us, when Moses on Mount described what God had given him in writing was our song with, when evolution breached the dinosaurs and the smaller animals took over we sing.
We sing love songs, not restrained, no, we almost screamed out our short-term happiness.
We found our partner, no one got but, when the sun went down we stopped growing, small conversations could be heard, but they disappeared when we took the night.
Tired we rested against each other, the warmth we felt from others made us joined together as a group, if you flew far above us right at that moment you thought that a natural artist done a great thing. Without thinking about it, more inherited thousands of years we had put us to rest in a special pattern. 

February 18 to 12 Jimmy Turette


Jimmy could feel the draft from the open door, it smelled like underground, cigar in mouth, unlit, tasted of nicotine. Jimmy was born in 1947, just outside New Orleans, at the small town of Waggaman, soon discovered that Jimmy had been difficult to learn, he ended up in Waggaman Alternative, a school for the less talented.
After six years in school matured and Jimmy went to the local school (Nortbert Rillieux Elementary School). Jimmy's problem was not learning, a social lady had after a complaint from neighbors visited his home, discovered a drunken father who more or less battered family, the mother of eight children, including Jimmy.

1966 took Jimmy solicitation, after three years of study at Virginia State in Knoxville Tennessee.
Jimmy straightened himself up, he had time to reflect on the subway, from the locks to the suburbs was thirty minutes.
Just to the left of him sat a guard from G4, a security company SL increasingly hired.
His uniform was always Jimmy to remember back. A glass ball the size of a Euro coin rolled slowly between his feet as the train took off, he kicked lightly to it.
Jimmy stretched his fingers, the ring finger was off, an accident during his first trip to Vietnam in 1966, he ended up in a bombing in the wrong place at the wrong time during operation Rolling Thunder, massive bombing. A shrapnel traveling right through his hand and sliced his finger like nothing, now it does not disturb him, more like a memory.
Jimmy made two trips, the last in 1969, he was not passifist, but after the second trip to Vietnam wanted Jimmy to experience more.

1973, he accompanied a friend to Europe, his friend was working at a well-known airlines, and charged him with it, they had fun and had rented a car, their journey ended in Stockholm.
During the 39 years was Jimmy not even seen the weapon, a quiet life in Sweden, married with three children, employed at the Swedish Radio, Jimmy had not had another job, at the front desk in the big TV the house, he had enjoyed, short sessions with veryleave.
Jimmy's wife Mary passed away two years ago from cancer.

On the surface a quiet life, Jimmy sighed, glass ball made a part and came back, the fourth to go before he could get off. Time had passed quickly, Jimmy felt right time took its toll, with its one hundred and twenty kilograms was he great, not a giant.
Mr. Turette he said if anyone called, with a distinct accent from the South. Like his mother, he was pitch black, Jimmy's eyes had saved many situations, when he strung them against someone else, he expected that they would obey him, and often they did so.
He chewed for a while on the cigar and let his eyes slowly sweep across the other passengers, a habit that never went out. Jimmy has a bad habit, he expects the train passes over track prey, and it went fast. A fixed idea. 

Upright against the seat, he took what happened in the wagon, brown corduroy pants, a brown shirt with blue tie, never without a tie. The hat with its brim put icing on it.
5 minutes left, they left the inner city behind and came out at the station blower, funny name, Jimmy smiled inside, to work on Swedish Radio was an excellent cover, he even got a pension.

Hökarängen, always the same approach, a woman came in, looked around, put down their bags from the local ICA store. She took up the whole seat, the modern subway car was half empty, Jimmy was quite clear as to what that has risen to.
There was no one bothered him, entrusted his lax attitude, with his boots softly tossed up on the seat opposite, he was always aware of what was happening around them.

The routine was there, the woman, older than thirty and less than forty leaned back comfortably, her skirt revealed no more than a few narrow leg. A shawl dole her face, but Jimmy noticed that she was new, he saw a brown cheek, and two dark eyes between schalens edges, narrow face.
- So they have sent a new one, he thought, as a signal he pulled his feet off the seat and sat down right. Chewed a few times on the unlighted cigar, outside he saw the embankment swept past, contemporary graffiti with meaningless messages.

The woman looked around, routinely swept her with his eyes but saw no threat.
Without even noticing the eyes of Jimmy, she met with the left foot with a bag full of food, the top was always a bowl, napkins, blue and yellow, it was the signal for the delivery. The foot pressed the bag just a few centimeters towards Jimmy.
With only two feet away saw Jimmy with a slight side glance that it was meant for him.
They crossed a bridge and Jimmy saw the red brick house outside, Farsta road wound towards the center, now he was home.
The penultimate stop, they were assured, when she stood up and pretended to forget one of the bags was a sign that Jimmy would act, he did not take the bag there was another who took at the next stop, a signal that all was not entitled.

Jimmy stood up, when he saw that no one was looking, he took an easy step to the side while in the bag, it was heavier than he first thought.
The woman had already gone off and disappeared in the crowd.
His car was parked behind the long-term center, an old barn, rusty but he liked the color, with its gray color disappeared in the crowd, no vehicle is noticed. It always started, five minutes later he was at home, a second with light furniture.
The smell of coffee when he came out of the shower teasing sense of smell. A neat whiskey went down quickly.
Now finally he lit his cigar, bag of Ica was on the kitchen table and blinds in the kitchen made it impossible to view. Between the napkins in blue was still a schedule of construction, instructions in English and Swedish. With slight irritation, he noted that they do not yet understand that he master the language as well. But even an advantage for him to know he thought. Next to the bag was the current crop of mail, mostly advertising, but there was also a postcard that attracted his eye, for the uninitiated, said the few lines nothing more than that the sender was from the Middle East.

For Jimmy was more important motive, a motive he waited a long time, many years. The motif represented one of the city kisses (neighborhood), Jimmy was well acquainted with the city, once a year, he spent his vacation there, a cheap hotel along with Al Kantara shark, a road that ran along the Mediterranean.

Quickly he emptied the bag, the bottom was what he sought, metal parts and fuse.
It was the last delivery, after that it was only planning to go.
Spread in the capital were elements assembled, the marked points entirely as directed.
Knock came unexpectedly, that Jimmy was visited was one oddity, he stood naked and threw quickly a large towel over her great body.
The bag quickly disappeared into a broom closet.
He gazed around him, but found nothing incriminating. A slight knock to pulling him toward the door. In the peephole, he saw the same woman who previously traveled by train.
Surprised he thought for a few seconds, it was unsaid that they would not have any contact with each other. The woman's height was not higher than her forehead visible in the peephole, shawl, a black with white stripes embraced her face.

Another knock, now more determined gained momentum on Jimmy. 

A tug on the handle and the door flew open, the woman rushed in without saying a word.
Jimmy took a quick look in the hall, but saw or heard nothing.

He turned around, unaware that just a towel-covered him, surprised he went quickly intohis living room where the woman occupied his couch in leather and oxblood.
- What?
- Mr. Turette, we are in trouble, quickly get dressed and take the most important, they are here soon. The woman's accent told Jimmy more than ten questions, she really was from the Middle East.
Her Arabic was easy for him to understand, he could even hear what part of Egypt shecame from, he was accustomed to piece personalities.
Abu Simbel is situated on the western shore of the Nile, and Jimmy knew after many visitswhere the accent was very specific. Nowhere else in the Arab world had those there.
- Take it easy, we probably have time, he wanted to reassure her, he got a few minutes tothemselves as his word was worth.
- Tell me rather who you are? When she heard that he understood her rights and alsoanswered the same language she seemed to sink down a little on the sofa, as if shemade a decision. 

- Assalamu alaykum
- Peace to you, Jimmy was quick to respond, who is she and what is she doing here, hewent into his bedroom and dressed quickly on it, in the kitchen he put on a strong Arabiccoffee in small cups from the rack and brown sugar on a tray.
- A man with little understanding in tired feet, she said it quietly almost to himself, Jimmyheard her words, it was an Arabic proverb.
Once at her side, he could feel the heat from her body, he calmly sat the cup to his lips and drank small sips. There was strong coffee, just as he got used.
- We are in a hurry, she put her soft rounded female lip of the cup and drank as Jimmy in small sips. When she put down the cup she pulled her shawl of the head, black billowingalmost blue hair, came out beautifully over her shoulders and a bit down on her back, shecan not be older than twenty five years thought Jimmy, beautiful as Cleopatra, the dressshe wore was down to her bare feet, brown, and with a little color on her nails.
- Sabah alkheir (good morning), thanks for the coffee that tastes great, in her hand was a piece of paper, she showed it to him. On their own language were her notes.
Jimmy read the few lines and then gave back the paper.

- I have to think for a moment, what he read made him shiver, not by all the hair he had feltthat the danger was so close, memories came during a moment from his youth, mortarsslammed, steaming clods of earth flying against him and past him, screaming comrades,intestines poured out of enemies and wounded.
 

The few lines makes his living, the life of Jimmy lived for many years was destroyed, although he often imagined scenario, what all he did would stop in.
Jimmy could feel his heart responded, his before so lethargic behavior disappeared at the same moment, he embraced her hand and pulled her up.
- Did we have not a moment to lose, they still spoke Arabic to each other.

Jimmy saw that she was barefoot, she was so light that she seemed to float with their brown feet across the carpet. On the way to the front door at whisking him to the alreadypacked away the value of the documents, a stack of fake IDs, a dozen credit cards, morethey did not.

With rapid steps they were in the basement, Jimmy had escape plan ready for him.
Everything he put out over the city was ready to explode, that he had received in the last packet was what he had been waiting for all year. One last detail, and it would not take more than a few hours to make everything. Without a word he went along cellar time, in the darkness, he found that he practiced in the past, the woman behind said nothing, his handstill felt how she was sweating, sometimes slid her hand almost out of his grasp.

Five minutes later they found themselves over a few shrubs, Jimmy counted rigging the ladder, he released her hand and dug with their bare hands, after a moment he felt the metal plate, a minute later he pulled up the heavy box, a padlock only then he opened the lid. 

- What were you after? Jimmy went on to speak Swedish, they were now on their way to Stockholm, just a short distance from where the box was buried there was another car, the keys had been below the rear bumper. The car, a big black Volvo was a jerk, over the North Bridge was a strong gust of wind, the sun had gone behind the clouds but it was still summer warm.
- Mossad. Further, she said no, her bare little feet rested safely on the floor, she sat in the car as if she wanted to demonstrate that she was not afraid, back straight, her shawl tightly wrapped round his head, all Jimmy saw was a brown cheek.
Jimmy knew all too well what the Mossad accounted for, the Israeli secret service.
How she knew it was left for her.
Jimmy came down on Kungsholmen, one of Stockholm's inner city areas.
On a back street to Norrmälarstrand they parked, walked quickly up after they had opened a door with a large key.

Once in a small apartment with sparse furnishings Jimmy opened the heavy box at the top was placed a coarse kind of paper, so did the humidity stayed out, for it lay a pair of large maps wrapped in plastic. At the bottom were two pistols, a set of ammunition, very bottom of another drawer, where modern high-speed gun was well oiled with a large telescopic sight.
He emptied the rigging box, the woman had sat sedately on the only bed in the room, as if the weapon was nothing new to her, she took one of the guns and approached it.
- You look after them well, she said. 

Without answering Jimmy opened a large closet. He threw on the bed a pair of jeans he thought would suit her, a t-shirt for the same road and a pair of matching sneakers.
- Switch on, the clothes you are drawing too many looks to her.
Without a word, she pulled her dress over her head in surprise, he saw that she was completely naked underneath, slender but strong brown legs, a black bush that stopped at her beautiful navel, a stomach that turned into a pair of small conical breasts. 

It was a long time since Jimmy had a naked woman so close, instead of continuing with what he imagined, he came up with that stare. She was standing naked with her ass towards him, she tried on the shoes, and it looked as if they fit, her immodesty made him dizzy, he did not know where he would place his feet or he would go out to pay their respects.
So close, just when his hand involuntarily wanted to caress her, she isolated herself.
- So you're hot for me? With a deep voice for a woman, she looked teasingly into his eyes.
Jimmy awoke from his dream, turned and went into the bathroom.
The hot jet from the shower head was Jimmy to calm down. With soap, he made himself clean, the short stubble on his head quickly went to wash.
- I wonder how old she is, he thought? So young but already the victim of intrigue.
He saw himself in her young brown body, and knew how he reacted.
- Shame on you old man, he thought, and stepped over the edge of the bath, now did not interfere with the journey that was marked out, worried he thought if it was true that the Mossad had been following her?
 
- My name is Amina, she quickly opened the door, she pressed her naked body against him, though she did not even reach up to his shoulders, he felt that she was a woman.
A year ago at a party he had been invited to Jimmy met a woman, but it blossomed quickly, all she had nagged about was that black men were so big down there, as if it was her only interest. He quickly pulled out of the whole.




He pulled her quickly from him, even though it was evident to him how much he was just then in that situation would have her.
He was trembling with desire in the body, her young wild Arab yearning made him dizzy, Jimmy got stile themselves. Quickly he stepped past her and threw on new clothes, jeans, a shirt and wore a white summer shoes.
Amina came dressed and ready, without a word, she sat down. The clothes fit her perfectly.
Jimmy had unfolded the maps that have been in the cold box. Spread out on the bed, they had a meaning. At twelve different places in the city was the check in various colors.
He glanced at her, but to call attention to what she imagined just a few minutes ago, he explained the different crosses.
He could not help but occasionally think of her body under the clothes he had given her, the small conical breasts stood out taut and tantalizingly against the shirt.
He cleared his throat.

Amina was easy to learn, he got to see later if she had understood everything right. That it was just she who would help him today was something he never anticipated earlier in the subway. That it was even now that everything would take place was also a surprise to him. But Jimmy had rehearsed everything for many years and knew with military precision what was expected
From the Parliament House was a thin wire to the opera, from there to Stockholm Central Station, one of the threads followed another until they formed an intricate diamond pattern. Along the wires were stopping points, small lines going from point to point until they covered the entire city center. 

Everything was calculated in advance, Jimmy had to Code given different suggestions, but the thing that was all they saw before them directly from the orders he received.
He put one hand on the map, without saying anything she put her little hand over his big black. She took it slowly towards her, but Jimmy woke up, as if she was a dream or a fairy tale she went to him, he had never felt immediately attractive.

He had to dismiss her, the mission did not include such. Afraid that she would seduce him la Jimmy down everything in the box again.
- Come, with one word, he went down the stairs, once out, he heard how she quickly took up with him.
They managed to take three steps together, Jimmy had been careless, legacies of itself, become almost lethargic. On his third step he felt as if my feet rumor away under him, Amina had thrown in a side park, and reduced him to nothing, shot fired vein quickly over them, one more but now missed the coarser.
He belonged to the now stunned ears how someone beside him quickly into a series of three shots and then three more shots responded to the attacker.
Jimmy felt someone pulling at his arm, he was responsive and thought that those who helped him knew what he was doing, Jimmy's eyes had the shots tårats, the included smoke stung his eyes.
- Quick, follow me, Amina voice he recognized, and now it was her hand in charge, it pulled hard at his, surprisingly hard to come from the narrow little woman.
He heard more than saw the shoes clapping against the tiny street's pavement, another shot was fired and he could feel stressed by him, they threw themselves down again and again Amina fired a hail of bullets at the attacker, Jimmy thought it was just a but they could not be sure
 

Writing as an novel there Will Be more to come, please surf on my blog for more of what I wrote earlier 

Feb 18-12  Jimmy Turette 

Jimmy kände hur det drog från de öppna dörrarna, det luktade tunnel, cigarren i munnen, otänd, smakade nikotin. Jimmy föddes 1947, strax utanför New Orleans, vid den lilla staden Waggaman, tidigt upptäcktes att Jimmy hade svårt för att lära sig, han hamnade på  Waggaman Alternative, en skola för mindre begåvade.

Efter sex år i skolan mognade Jimmy och fick gå i den kommunala skolan ( Nortbert Rillieux Elementary School ). Jimmys problem var inte inlärning, en socialtant hade efter en anmälan från grannar besökt hans hem, upptäckt en berusad fader som mer eller mindre misshandlade familjen, mor åtta barn medräknat Jimmy.

1966 tog Jimmy värvning, efter tre års studier på Virginia State i Knoxville Tennessee.

Jimmy sträckte på sig, han hade tid att tänka på tunnelbanan, från slussen till förorten var det trettio minuter.

Strax till vänster om honom satt en vakt från G4, ett vaktbolag SL allt mer anlitade.

Uniformen kom alltid Jimmy att minnas tillbaka. En glaskula stor som en enkrona rullade sakta mellan hans fötter när tåget satte fart, han sparkade lätt till den.

Jimmy sträckte på fingrarna, ringfingret var av, en olycka vid hans första resa till Vietnam 1966, han kom att hamna under en bombfällning på fel plats vid fel tidpunkt under operation Rolling Thunder, en massiv bombfällning. Ett granatsplitter for rakt genom hans hand och skivade hans finger som ingenting, idag störde det inte honom, mer som ett minne.

Jimmy gjorde två resor, den sista 1969, han var inte passifist, men efter andra turen till Vietnam ville Jimmy uppleva mer.

1973 följde han med en vän till Europa, vännen var anställd på ett välkänt flygbolag och bjöd honom med sig, de hade roligt och hade hyrt bil, deras resa slutade i Stockholm.

Under 39 år hade Jimmy inte ens sett åt vapen, ett lugnt liv i Sverige, gift och tre barn, anställd på Sveriges radio, Jimmy hade inte haft annan arbetsplats, vid incheckningsdisken i det stora Tv-huset hade han trivts, korta pass med mycket ledighet.

Jimmys fru Maria gick bort för två år sen i cancer. 

På ytan ett lugnt liv, Jimmy suckade, glaskulan gjorde en roll och kom tillbaka, en kvart kvar till han skulle gå av. Tiden hade gått fort, Jimmy kände hur just tiden tog ut sin rätt, med sina etthundra tjugo kilo var han stor, inte en bjässe.

Mr Turette svarade han om någon ringde, med en tydlig accent från södern. Som sin mor var han kolsvart, Jimmys ögon hade räddat många situationer, när han spände dem mot någon annans förväntade han att de skulle lyda honom, och oftast gjorde de så.

Han tuggade ett tag på cigarren och lät blicken sakta svepa över de andra passagerarna, en vana som aldrig gick ur. Jimmy har en ovana, han räknar tågets passeringar över rälsbytena, och  det gick fort. En fix ide.

 Rakryggad mot sätet tog han in vad som hände i vagnen, bruna manchesterbyxor, en brun skjorta med blå slips, aldrig utan slips. Hatten med sina brätten satte pricken över it.

5 minuter kvar, de hade lämnat innerstaden bakom sig och kom ut vid stationen Blåsut, lustigt namn, Jimmy log inombords, att arbeta på Sveriges Radio var en utmärkt täckmantel, han fick till och med tjänstepension.

Hökarängen, alltid samma tillvägagångssätt, en kvinna kom in, såg sig om, satte ner sina kassar från den lokala Ica-affären. Hon upptog hela sätet, den moderna tunnelbanevagnen var halvtom, Jimmy hade helt klart för sig vilka som stigit på.

Där fanns ingen som oroade honom, trotts sin slappa attityd, med skorna slappt slängda upp på sätet mittemot, var han alltid medveten om vad som hände runt omkring.

Rutinen fanns där, kvinnan, äldre än trettio men yngre än fyrtio lutade sig bekvämt tillbaka, hennes kjol avslöjade inte mer än ett par smala underben. En schal dole hennes ansikte, men Jimmy noterade att hon var ny, han såg en brun kind och två mörka ögon mellan schalens kanter, smalt ansikte.

- Så de har skickat en ny, tänkte han, som en signal drog han ner fötterna från sätet och satte sig till rätta. Tuggade några gånger på den otända cigarren, utanför såg han hur banvallen svepte förbi, samtida klotter med meningslösa budskap.

Kvinnan såg sig om, rutinerat svepte hon med blicken men såg inget hot.

Utan att ens notera med blicken mot Jimmy mötte hon med vänster fot en kasse full med mat, överst låg alltid en bunke servetter, blå och gula, det var signalen om leverans. Foten tryckte kassen bara någon centimeter mot Jimmy.

Med bara två meters avstånd såg Jimmy med en lätt sidoblick att den var menad för honom.

De passerade en bro och Jimmy såg röda tegelhus utanför, Farstavägen slingrade sig mot centrum, nu var han hemma.

Med näst sista hållplatsen, var de säkrade, när hon reste sig och låtsades glömma en av kassarna var det en signal om att Jimmy skulle agera, tog han inte kassen fanns det en annan som tog vid nästa hållplats, en signal om att allt inte stod rätt till.

Jimmy reste sig, när han såg att ingen tittade tog han med ett lätt steg åt sidan tag i kassen, den var tyngre än han först trott.

Kvinnan hade redan gått av och försvunnit i mängden.

Hans bil stod långtidsparkerad bakom centrum, en gammal Lada, rostig men han tyckte om färgen, med sin gråa kulör försvann den i mängden, inget fordon man lade märke till. Den startade alltid, fem minuter senare var han hemma, en tvåa med lätt möblemang.

Doften av kaffe när han kom ut från duschen retade luktsinnet. En whiskey oblandad åkte snabbt ner.

Nu äntligen kunde han tända cigarren, kassen från Ica stod på köksbordet och persienner i köket omöjliggjorde insyn. Mellan servetterna i blått låg ännu ett schema över bygget, instruktioner på svenska och engelska. Med lätt irritation konstaterade han att de ännu inte förstått att han behärska språken lika väl. Men även en fördel för honom att veta tänkte han. Bredvid kassen låg dagens skörd av post, mest reklam men där låg även ett vykort som drog till hans blick, för en oinvigd sa de få raderna ingenting mer än att avsändaren kom från mellanöstern.

För Jimmy var motivet viktigare, ett motiv han väntat länge på, flera år. Motivet föreställde en av stadens kisses ( stadsdel ) , Jimmy var väl förtrogen med staden, en gång om året tillbringade han sin semester där, ett billigt hotell längs med al kantara shark, en väg som löpte längs med medelhavet.

Snabbt tömde han kassen, i botten fanns det han sökte, metalldelar och stubintråd.

Det var sista leveransen, efter detta var det bara planeringen kvar.

Utspritt i huvudstaden fanns delar hopsatta, på markerade punkter helt enligt anvisningarna.

Knackningen kom oväntat, att Jimmy fick besök hörde till ovanligheterna, han stod naken och slängde snabbt en stor handduk över sin stora kropp.

Kassen försvann snabbt in i ett städskåp.

Han svepte med blicken runt omkring sig men såg inget komprometterande. En svag knackning till drog honom mot dörren. I titthålet såg han samma kvinna som tidigare åkt med tåget.

Förvånat tänkte han till några sekunder, det var ju outsagt att de inte skulle ha någon kontakt med varandra. Kvinnans längd var inte högre än att hennes panna syntes i titthålet, schalen, en svart med vita ränder omslöt hennes ansikte.

Ytterligare en knackning, nu mer bestämd fick fart på Jimmy. Ett ryck i handtaget och dörren flög upp, kvinnan rusade in utan att säga ett ord.

Jimmy tog en snabb titt i farstun, men såg eller hörde ingenting.

Han vände sig om, omedveten om att bara en handduk skylde honom, förvånad gick han snabbt in i sitt vardagsrum där kvinnan ockuperat hans soffa i skinn och oxblod.

- Vad?

- Mr Turette, vi är illa ute, fort klä på dig och ta med det viktigaste, de är här snart. Kvinnans accent sa Jimmy mer än tio frågor, hon var verkligen från mellanöstern.

Hennes arabiska var lätt för honom att förstå, han kunde till och med höra vilken del av Egypten hon kom ifrån, han var van vid att pussla personligheter.

Abu Simbel ligger vid Nilens västra strand, och Jimmy visste efter många besök där att accenten var mycket specifik. Ingen annan stans i arabvärlden lät de som där. 

- Ta det lugnt, vi har säkert tid, han ville lugna henne, fick han några minuter till på sig så var hans ord väl värda.

- Säg mig istället vem du är? När hon fick höra att han förstått henne rätt och dessutom svarat på samma språk tycktes hon sjunka ner lite i soffan, som om hon tagit ett beslut.

 - Assalamu alaykum 

- Fred till dig med, Jimmy var snabb med att svara, vem är hon och vad gör hon här, han gick in i sitt sovrum och klädde snabbt på sig, i köket satte han på ett starkt arabisk kaffe, små koppar från diskstället och brunt socker på en bricka.

- En man med ringa förstånd får trötta fötter, hon sa det tyst nästan för sig själv, Jimmy hörde hennes ord, det var ett arabiskt ordspråk.

Väl vid hennes sida kunde han känna värmen från hennes kropp, lugnt satte han koppen till sina läppar och drack små klunkar. Det var starkt kaffe, precis som han vant sig vid.

- Vi har bråttom, hon satte sin mjuka rundade kvinnliga läpp till koppen och drack som Jimmy i små klunkar. När hon satte ner koppen drog hon schalen av huvudet, svart böljande nästan blålysande hår, föll ut vackert över hennes axlar och en bit ner på ryggen, hon kan inte vara äldre än tjugofem år tänkte Jimmy, vacker som Cleopatra, klänningen hon bar gick ner till hennes nakna fötter, bruna och med en svag färg på hennes naglar.

- Sabah alkheir ( god morgon ), tack för kaffet det smakar utmärkt, i hennes hand låg ett papper, hon visade det för honom. På sitt eget språk fanns hennes anteckningar.

Jimmy läste de få raderna och gav sen tillbaka papperet.

- Jag måste få tänka en stund, det han läst kom honom att rysa till, inte på alla hår hade han känt att faran var så nära, minnesbilder kom, under ett ögonblick från hans ungdom, granater som smällde, rykande kokor av jord som flög mot honom och förbi honom, skrikande kamrater, inälvor som rann ur fiender och sårade.

 De få raderna gjorde att hans vardag, det liv Jimmy levt i alla år raserades, även om han många gånger tänkt sig scenariet, vad allt som han gjort skulle sluta i.

Jimmy kände hur hans inre reagerade, hans förut så slöa agerande försvann i samma ögonblick, han omslöt hennes hand och drog snabbt upp henne.

- Kom vi har inte ett ögonblick att förlora, de talade fortfarande arabiska med varandra.

Jimmy såg att hon var barfota, hon gick så lätt att hon såg ut att flyta med sina bruna fötter över mattan. På väg mot ytterdörren rafsade han åt sig de redan nerpackade värdehandlingarna, en bunt falska identitetshandlingar, ett dussin olika kontokort, mer behövde de inte.

Med snabba steg var de nere i källaren, Jimmy hade flyktplanen klar för sig. 

Allt han placerat ut över staden var färdigt att brisera, det han fått i det sista paketet var också det han väntat på i alla år. En sista detalj, och det skulle inte ta mer än ett par timmar att tillverka allt. Utan ett ord fortsatte han utmed källargången, i mörkret hittade han som om han övat tidigare, kvinnan bakom sa ingenting, hans hand kände ändå hur hon svettades, ibland gled hennes hand nästan ur hans grepp.

Fem minuter senare befann de sig ovanför ett par buskar, Jimmy räknade vant stegen, han släppte hennes hand och grävde med sina bara händer, efter en liten stund kände han metallplåten, en minut senare hade han dragit upp den tunga boxen, ett hänglås bara sen öppnade han locket.

- Vilka var efter dig? Jimmy övergick till att tala svenska, de var nu på väg in mot Stockholm, bara en bit från där lådan varit nedgrävd fanns en annan bil, nycklarna hade legat under bakre kofångaren. Bilen, en stor svart Volvo gjorde en knyck, över Västerbron kom en stark vindby, solen hade gått i moln men det var ännu sommarvarmt.

- Mossad. Mer sa hon inte, hennes bara små fötter vilade tryggt vid golvet, hon satt i bilen som om hon ville visa att hon ej var rädd, rak rygg, schalen ordentligt virad om huvudet, allt Jimmy såg var en brun kind.

Jimmy visste allt för väl vad Mossad stod för, den Israeliska säkerhetstjänsten.

Hur hon kunde veta det fick stå för henne.

Jimmy kom nu ner på Kungsholmen, en av Stockholms innerstadsområden.

På en bakgata till Norr Mälarstrand parkerade de, gick snabbt upp efter de öppnat en port med en stor nyckel.

Väl inne i en liten lägenhet med sparsam möblering öppnade Jimmy den tunga lådan, överst var det lagt ett grovt sorts papper, det gjorde att fukten stannade ute, under den låg ett par stora kartor inlindade i plast. Underst fanns två pistoler, en uppsättning ammunition, allra längst ner ytterligare en låda, där det moderna höghastighetsvapnet låg väl inoljat tillsammans med ett stort kikarsikte.

Han tömde vant lådan, kvinnan hade satt sig sedesamt på den enda sängen i rummet, som om vapen inte var något nytt för henne tog hon en av pistolerna och tog itu den.

- Du sköter om dem väl sa hon.

Utan att svara öppnade Jimmy en stor garderob. Han slängde på sängen ett par jeans han trodde skulle passa henne, en t-shirt for samma väg och ett par passande gympaskor.

- Byt om, de kläder du har drar för många blickar till sig.

Utan ett ord drog hon klänningen över huvudet, förvånat såg han att hon var helt naken under, slanka men starka bruna ben, en svart buske som slutade vid hennes vackra navel, en mage som övergick i ett par små toppiga bröst. 

Det var länge sen Jimmy hade en naken kvinna så nära, istället för att fortsätta med det han tänkt sig kom han på sig med att stirra. Hon hade ställt sig naken med rumpan mot honom, hon provade skorna, och det såg ut som om de passade, hennes oblyghet gjorde honom yr, han visste inte var han skulle placera sina fötter eller om han skulle gå ut för att visa sin respekt.

Så nära, precis när hans hand ofrivilligt ville smeka henne drog hon sig undan.

- Så du är het på mig? Med en djup röst för att vara kvinna såg hon retsamt upp i hans ögon.

Jimmy vaknade ur sin dröm, vände sig om och gick in i badrummet.

Den varma strålen från duschmunstycket fick Jimmy att lugna ner sig. Med tvålen gjorde han sig ren, den korta stubben på huvudet gick snabbt att tvätta.

- Undrar hur gammal hon är tänkte han? Så ung men redan utsatt för intriger.

Han  såg inom sig hennes unga bruna kropp, och kände hur han reagerade.

- Skäms gamla karl tänkte han och klev över badkarskanten, nu fick inget störa resan som var utstakad, oroligt tänkte han på om det verkligen var sant att Mossad hade skuggat henne?

- Jag heter Amina, hon hade snabbt öppnat dörren, hon tryckte sin nakna kropp mot honom, fast hon inte ens nådde upp till hans axlar kände han att hon verkligen var en kvinna.

För ett år sen på en fest han blivit bjuden till hade Jimmy träffat en kvinna, men det blommade snabbt ut, det enda hon hade tjatat om var att svarta män var så stora där nere, som om det var hennes enda intresse. Han hade snabbt dragit sig ur det hela.

Han drog henne fort ifrån sig, trotts att det syntes väl på honom hur mycket han just då i den situationen ville ha henne.

Han darrade av åtrå i kroppen, hennes unga vilda arabiska trånad gjorde honom yr, Jimmy fick stätta sig. Snabbt klev han förbi henne och slängde på sig nya kläder, jeans, en skjorta och ett bar vita sommarskor.

Amina kom in påklädd och klar, utan ett ord satte hon sig ner. Kläderna passade henne perfekt.

Jimmy hade vecklat upp kartorna som legat i den kalla lådan. Utspridda på sängen fick de en betydelse. På tolv olika ställer i staden fanns kryss i olika färger.

Han sneglade mot henne, utan att påtala vad hon tänkt sig för bara ett par minuter sedan förklarade han de olika kryssen. 

Han kunde inte låta bli att då och då tänka på hennes kropp under de kläder han gett henne, de toppiga små brösten avtecknade sig stramt och retsamt mot t-shirten.

Han harklade sig.

Amina hade lätt för att lära sig, han fick se senare om hon uppfattat allt rätt. Att det var just hon som skulle hjälpa honom idag var något han inte förutsett tidigare på tunnelbanan. Att det över huvud taget var idag som allt skulle ske var även det en överraskning för honom. Men Jimmy hade repeterat allt i många år och visste med militärisk precision vad som förväntades.

Från riksdagshuset gick en tunn tråd till operan, därifrån till Stockholms centralstation, den ena tråden följde den andra tills de utgjorde ett invecklat rutmönster. Längs trådarna fanns stoppunkter, små linjer gick från punkt till punkt tills de täckte hela innerstaden.

Allt var uträknat i förväg, Jimmy hade med kod gett olika förslag, men i sak så var allt de nu såg framför sig direkt från de order han fått.

Han la sin ena hand på kartan, utan att säga något la hon sin lilla hand över hans stora svarta. Hon förde den sakta mot sig, men Jimmy vaknade, som om hon var en dröm eller från en saga sökte hon sig till honom, han hade aldrig känt sig direkt attraktiv.

Han måste avvisa henne, uppdraget innefattade inte sådant. Rädd för att hon skulle förleda honom la Jimmy ner allt i lådan igen.

- Kom, med ett enda ord gick han nerför trapporna, väl ute hörde han hur hon snabbt tog sig ifatt honom.

De hann ta tre steg tillsammans, Jimmy hade varit oförsiktig, legat av sig, nästan blivit slö. På sitt tredje steg kände han det som om fötterna ryktes undan under honom, Amina hade slängt sig i en sidospark och sänkt honom som ingenting,  Skottet som avlossats ven snabbt över dem, ytterligare ett men nu missade det grövre.

Han hörde med nu bedövade öron hur någon bredvid honom snabbt i en följd av tre skott och sen ytterligare tre skott svarade mot angriparen.

Jimmy kände hur någon drog i hans arm, han var följsam och tänkte att den som nu hjälpte honom visste vad han gjorde, Jimmys ögon hade av skotten tårats, den medföljande röken stack i hans ögon.

- Fort, följ mig, Aminas röst kände han igen och nu var det hennes hand som bestämde, den drog hård i hans, förvånansvärt hårt för att komma från den smala lilla kvinnan.

Han hörde mer än såg hur skor klappade mot den lilla gatans stenläggning, ytterligare ett skott avlossades och han kände hur det strök förbi honom, de slängde sig ner igen och Amina avlossade åter en skur av kulor mot angriparen, Jimmy tänkte att det bara var en, men de kunde inte vara säkra.

Forts. följer

Feb 16-12  Puppan

Jag spann för livet, fort fort fort, som om det var inpräntat kom min kropp att vrida sig, något sa mig att det var bråttom, men ingen sa varför, ensam som jag var, just ensamheten var svårast, att tjugo timmar varje dygn utan rast spinna.

Efter två dagar kunde jag knappt röra mig så trångt det blivit, jag vred kroppen till vänster först, men det kändes inte bättre, fick inte vila, en vridning höger så låg jag fel.

Jag var inte stor, men priset för mitt trägna arbete skulle vara så underbart förstod jag.

Med en frenesi jag troligen vunnit pris för avslutade jag mitt spinnande. Så skönt det kändes, undrade, var jag ensam om att arbeta så hårt och så fort?

Utanför kom vinden att smyga sig på, kände hur kokongen jag var i hängde och slängde, en kokong som tvingat mig till att spinna, en tråd först så vacker, men efter bara en stund ogenomtränglig.

Var det så här att leva? Instängd, förbrukad. Tvingad till ett liv i slaveri. Nu när jag var färdig hade jag tid till att tänka. Vad sker nu? Ingen hade talat om för mig vad som sker när jag är klar. Natten var alltid kall, ibland skymdes sikten innan jag var klar av daggen från nattens våta mörker.

På något sätt hade jag blivit upphängd, i ett träd, grenverket gjorde att sikten skymdes ofta, ju mer timmarna gick undrade jag hur det skulle se ut när jag vart fri, fri från oket att spinna så fort jag kunde.

Vad sker nu? Oförmögen att röra mig men högst förmögen att tänka. Vad ska jag med tid till när jag inte vet något om framtiden, ibland när vinden låg på så svängde jag fram och tillbaka, lite räddades jag av att gamla grenar hindrade mig från att göra för stora svängar, jag rös till inne i det jag alldeles själv skapat, att inte kunna röra mig var nog mest hemskt,  när jag med stor möda försökte öppna ett av två ögon, kände jag hur ögat så mycket mer klibbade fast. Oroad över att ligga så tajt och oförmögen till en enda rörelse fick mig att känna nästan klaustrofobi, du vet som om en hiss på trettonde våningen en sen kväll stannar , precis fyra decimeter från där man tar första steget in i hallen, korridoren som leder någon stanns, och hissens väggar dessutom krävande närmar sig min kropp, ska kväva den, krossa den.

Efter två dagar instängd och smått klaustrofobis, kände jag att jag på ett konstigt vis förvandlades, det var varmt att ligga så stilla, dessutom gjorde det ont i hela min kropp.  Nu var det riktigt trångt, hur kan det tillåtas att någon enda i hela världen får ligga som jag? Insnärjd, trångt, varmt. Räddning?

Ordet bara kom till mig, jag måste räddas, fanns fler som jag där jag var? Vi kanske var ett helt gäng som tvingats spinna och spinna och spinna. För vem? Och varför?

Förvandlingen var långsam, det gjorde så ont att om jag kunnat skrika tror jag att världen utanför stannat till, regndroppar stoppats i sitt fall ner, kanske till och med brustit.

Det första som egentligen hände var att jag inte kände samma klibbiga känsla i mina ögon, de kändes till och med större. Hur nu det kunde komma sig?

När jag spunnit färdigt, utan att tänka på att det jag spann omslöt mig och gjorde rörelser omöjliga, låg jag så länge stilla, hade ju varit trött, oändligt trött.

- Aj, jag skrek så högt jag kunde, men munnen var sluten, orden kom att fastna halvvägs. Trådarna jag tillverkat spände allt mer om mig, men vem hade tvingat mig till det? Hade jag ingen egen röst när jag började?

Mina öron uppfattade ett kraschande ljud, i samma stund förnam jag en rörelse, men den var så svag att jag var nära att glömma den i samma ögonblick. Att det var jag som rörde mig var helt klart, men med vad? Ytterligare ljud kom, det var nu som om något sprack itu, in i min mun kom en smak av salt, sen socker. Även munnen kändes konstig, annorlunda. I nästa ögonblick, det kändes så, nu nästan som om jag var i en sorts förvandling, på min rygg tyckte jag att någon, något sprack upp och att där efter bara en mikrosekund fanns mer på mig, inte att skulderblad stack ut, nej, mer som om jag stuckit ett spjut rakt genom kroppen och på andra sidan hängde det nu fritt. Ut från min mage stack nu två spjut ut, från min panna ytterligare två, på min rygg växte muskler sig starka, med ett vrål sträckte jag på mig en sista gång, ljuset bländade mig först, det som förut känts varmt var nu en skön solig fläkt att andas.

Jag öppnade ögonen, min syn var otroligt finkänslig, det var som om jag kunde se bakåt i samma ögonblick jag såg framåt, fara fara fara, en intuitiv tanke fick mig att svänga snabbt hit och dit för att bara några ögonblick senare falla rakt ner, tur var det, en fågel med stora vingar och ett stort gap missade mig precis, däremot den kompis som föll sekunden efter mig skrek ut sin ånger och rädsla ett par sekunder för att därefter tystna.

Runt om mig föll allt fler, innan jag nått marken bredde jag ut mina vingar, segelflög uppåt, uppåt, jag såg den ena vackra fjärilen efter den andra, tio meter upp i sommarluften såg jag ett stort fält framför mig, betäckt med grönt gräs och sommarblommor, ovanför lekte i luften mina bevingade vänner, en sång hördes, de nyföddas sång, om frihet och broderskap, flickorna följde med i ett underbart tonläge, det gick fort, de tusentals som nyligen fötts dansade en uråldrig dans, partnerdansen, innan mörkret omslöt fältet skulle alla finna sin partner, så sa historien.

Samma händelse kom över hela den delen av världen där våren kommit, hundratusentals, ja kanske miljoner vänner dansade samma dans, fåglar och andra större varelser tog sig sina skrovmål för att i nästan samma ögonblick landa vid sitt hungriga bo, smala halsar sträckte sig uppåt och fick sin livlina matad.

Vi lekte, koordinerade rörelser i luften, höga skrin, lyckliga läten när partner skrev under äktenskapslöften. Vår sång var underbar, som en opera av Verdi fortsatte vi tills inte en enda av oss var ensam längre. Högt upp i luften kunde en stor rovfågel höra vår sång, men vårt kött var för litet, han hade siktet inställt på större bytesdjur, även om vi störde honom.

Få kunde höra oss, när Moses på berget beskrev vad Gud gett honom i skrift fanns vår sång med, när evolutionen åsidosatte dinosaurerna och de mindre djuren tog över sjung vi.

Vi sjung kärlekens sång, inte återhållsamt, nej vi nästan skrek ut vår kortvariga lycka.

Vi fann vår partner, ingen blev utan, när solen gick ner tystnade vi allt mer, små samtal kunde höras, men även de försvann när vi intog nattens mörker.

Trötta vilade vi mot varandra, värmen vi kände från andra gjorde oss sammanfogade som grupp, om du flugit långt ovanför oss precis i detta ögonblick hade du trott att en naturkonstnär utfört ett storverk. Utan att tänka på det, mer nedärvt sedan årtusenden hade vi lagt oss för vila i ett speciellt mönster.

Över-Levnad

Kap 1

Skogen

Elva-tolv, hur jag än räknade bidde det inte fler, jag snurrade den mellan händerna, att tänka längre än vad jag förmådde just nu kändes otänkbart. Om någon frågat mig i denna stunden, hade de aldrig fått något svar, inte nu, aldrig. Ville inte tänka.

Chokladen kändes knappt, tyngden från hundragrammarn var intet.

- Fan också.

Den enda tanke som jag kunde formulera i ord. Inom mig skämdes jag för svärorden, hade ju alltid försökt lära mina egna barn att inte svära.

- Fan fan fan, fan i helvete. Olusten kom allt närmre.

- Vad faen gör jag här? Jag kände inom mig att bara at tänka, eler formulera en tanke i ord var enormt svårt, så hade det varit sen branden -89. Händelse på händelse gjorde det allt svårare att tänka, den enklaste sak krävde en enorm viljestyrka numera.

Tröttheten hade kommit smygande genom åren. Kände ju själv att mina dagar som medelålders var räknade.

Var det därför jag gått med på att vandra? Nej, nu kom långsamt förmågan att tänka tillbaka, jag visste att det tog en timme varje morgon att få hjärnan att fungera någorlunda.

Inom mig visste jag svaret, att försvinna och ta livet av sig i de Värmländska skogarna. Inte för att jag hade trott att det skulle vara enkelt, tanken var att försvinna, egentligen kanske jag inte ville dö, mer bara försvinna, fast ändå, tanken att döden dö fanns nog där ändå.

Jag slog upp ögonen, septemberskogen gav ännu en del sommarintryck, kunde fortfarande höra en lärka drilla, om det nu inte var min dilleriumstinna hjärna som spökade.

Solen var på väg upp, som vanligt tyckte jag att solskivan var större på morgonen än mitt på dan, en farsination jag alltid undrat över.

Det gamla hänget gav inte mycket till skydd, tur det inte regnat föregående natt. Kängorna från överskottslagret höll ännu från vätan, men de gamla armebyxorna av modell-59 var våta, från ljumskens irriterade rodnad till sista tråden mot kängan. Konstigt nog hade jag sovit genom natten. Inom mig kom tanken att de nog börjat att leta efter mig nu, mina två kamrater från nätet hade jag snabb lämnnat redan första dan. Jag kände dem egentligen inte, ville ju inte at någon skulle få ånger, ånger om de vetat min historia. Hade tyckt det varit lättare att slå mina vandringspåsar ihop med okända. Men var det det här jag önskade? Nattens kyla gjorde sig påmind, rörde försiktigt på höger fot, stela tår vill vinka till mig, hårda armekängor tillåter inte dyligt.

Ångerkänslor kom över mig, hemlängtan. Det gjorde ont ända in i själen.

- Vad tänkte de nu? Familjen hade jag fört bakom ljuset, hade låtit glad innan resan, ville inte låta dem första mina avsikter.

- Tusan, vad är livet värt? Sa jag högt till mig själv.

Trötheten kom åter smygande, trotts att det var morgon, solen syntes nu hel, dimman över Wärmlandskogen gjorde mig konfys, den trängde in i märg o ben, skjortan jag bar kändes just bar, kalla ränder drog utmed ländryggen där skjortan gått, frigjort mitt bara ljusa sommarskinn. Tankarna grodde inom mig igen, trots att jag egentligen hade haft mer anledning att känna hunger. Att livet kändes ovärdigt var det inget snack om, annars hade jag ju inte varit här?

Drog med högra handen över mitt högra lår, som vanligt låg en molande smärtkänsla kvar, smärtan kunde ibland vara som en kliande känsla, då måste jag näst intill slå på benet.

- Ah, skönt det kändes när min stora hand drog över mina medelålders muskler.

Känslan av att ångra mig kom nu snabbt, samma känsla jag haft sen avfärden från familjen, avfärden då jag såg familjen för sista gången, barnen de små hade stått på farstukvisten, den minste, en liten kille i sexårsåldern knde inte för allt i världen förstå hur lång tid pappa skulle vara borta.

- Två veckor hade jag sagt. Samma ljug sa jag till alla jag mötte, inte för att jag kände många, men samma ljug till alla. Samtidigt som jag kände hur ljugmuskeln i mitt undermedvetna slog till, hur den kom min mage att fräta till av självransakan.

Ja, hej, nu sitter jag här, medveten om att skogen runt omkring mig är oändlig, oändligt stor, trettio mil i omkretts.

- Vem faen skulle kunna hitta mig här? Vem vill? Skit på re, tänkte jag, fy fan vad jag låter, sitter o tycker synd om sig själv!

Solen vandrade långsamt till klockan nio. Glömsk av vad jag hade i mina händer drog jag mig upp, sträckte kroppen förbi granverk, skyddet var litet, det var gammalt, sånt gillade jag, gamla historiska ting. Hänget hade jag sett sent i skymningen, trött i själen men ännu pigg  kroppen.

- Ännu är det liv i gubben. Inom mig skrattade jag över tanken. Okey, 47 bast o tjugo kilo för mycket, muskelstark, men jag visste inte hur de fungerade längre.

Jag sökte med blicken ut i dimman., hur tar jag nu livet av mig? Tanken att svälta ihjäl mig själv tog för lång tid, jag hade ju en hel chokladkaka kvar? Jag hade inte sett ett endaste vattendrag sen vi skildes åt. Inte ett djur hade korsat mina sista dagar, endast en tornuggla hade hälsat på mig, snurrande med huvudet, konstigt nog orädd för mina rörelser.

Kapitel 2

Hur mycket hinner man egentligen tänka de sista ögonblicken av livet, färden ner i det svarta tog allt för lång tid, det kändes overkligt, som hela färden i Wermeland känts, jag hade hittills gjort tre försök att ta livet av mig, på bara tre dagar, var de inte raffinerande nog?

Samma morgon jag åkt iväg hemifrån pussade min yngsta mig tjugo gånger på kinden, han sa att reda saknade mig. Bara DET var värt att ta livet av sig. Känslan nu av att falla, falla som i ultrarapid, när skulle jag slå i?

- Det var då själva fan att det tog sån tid, jag stålsatte mig mot nedslaget, inombords kände jag en liten ilsken tagg mot allt, tänk om jag inte dog? Att nedslaget endast gjorde mig svårt sårad, eller att jag bara vart lätt förlamad ?

Fartvinden slog lätt nu mot mitt ansikte, en ensam liten buske slog emot min axel, kände ingenting, förberedde mig för min själafärd, tänkte även tanken vem eller vad som skulle hända med mitt kadaver? Smakade jag bra? Hur lång tid tog det innan det bara var ben kvar? När o hur hittade sedan de som letade efter mig, om det nu var någon som gjorde det? Sekunderna vart till minuter, jag tänkte att berget måste vara jättehögt.

Smärta, följt av kyla, svårt att andas, lungorna protesterade, bottenkänning.

- Bottenkänning tänkte jag?

Fötterna kände mjukt av en dyig botten, medvetandet tog över, jag kämpade inte emot, öppnade mina ögon och fann mig gloende mot ett dött djur, mina ben hade trasslat in sig i ett kadaver, ett par stora döda ögon glodde in i mina, skrämd av blicken slog jag ifrån mig med mina starka armar, allt gjorde att jag trasslade in mig mer, huvudet gled mot mig, tungan på älgen syntes rakt framför mig, sakta kom den mot min mun, ag kunde inte annat än stänga den, fast jag gapade så mycket som var möjligt, paniken kom, älgtungan smekte min mun, den kändes hård och sträv, en liten fisk kilade ut från ett öga som glott intensivt på mig, spyor av illamående kom ut från mig, förenades med älgmunnen, de åkte ut och in när jag vevade med mina ramar i panik, jag såg framför mig vad jag ätit till middag för tre dagar sedan, middagen försvann in i den döda men ack så levande munnen, ett rop på hjälp försvann i stora bubblor, äcklad spydde jag ut mer, resterna från min nu tomma mage flöt långsamt från mig, sen kände jag något som drog i mig, långsamt och omtöcknad kom jag upp till ytan, solen lös ner till en ensam flaxande varelse ovanför mig, jag hörde på långt håll ett hoande, sen låg jag ensam o omtöcknad på en stenig strand, de blöta kläderna höll mig kvar i vattenbrynet. Sekunden senare somnade jag, drömmarna flöt ihop, jag visste inte om den ena var sann förrän den togs över av en annan.

Magont, hunger, kyla, det kliar överallt, trött, jag känner hur det blir varmt längre ned, att jag pissar på mig förvånar mig inte, känner mig oförmögen till en endaste rörelse.

Var det så här jag skulle sluta? Vid en djup tjärn i en stor skog, kände hur jag grävde och letade med mina fingrar, ett ryck i en fot, en muskel i ett lår som långsamt vaknade till liv. Ett hånleende kom över mig, hur ynklig var jag inte, hur ynkligt hade inte mitt liv formats?

Längtan till hemmet kom till mig, min familj som nu kanske satt framför teven, eller över en god middag tillsammans, ovetande om mitt mål. Ett ljud hördes långt där uppe, därifrån jag nyss somnat, uppe på berget, små kockor av gammal lav föll ner på mig, jag vände mödosamt min blick uppåt, för första gången såg jag tecken på liv, en stor björn låg ner på sidan o förlustade sig på något, hans stora bakre ramar rörde upp lite dam, ena bakre ramen lutade ner för berget, körde klorna i laven, ett svagt nöjt brummande kom till mig.

Glad över sällskapet reste jag mig upp, såg uppåt och försökte ropa till min plötsliga kompis. Inte ett ljud kom över mina läppar, kände endast en konstig smak, kände egentligen igen den, som om jag varit och festat och vaknat upp en söndagsmorgon

Kände igen signalerna, snart skulle en huvudvärk komma, jag själv hamna i ett nästan komaliknande tillstånd, nackspärr och ånger över för mycket festande. Jag snavade framåt, små runda, större vassa stenar kantade min väg, försökte sen en väg uppåt, kände att jag ville in i skogen igen, gömma mig, skämdes över mitt misslyckade jag, ingenting jag hittills företagit mig hade lyckats, vad var det som motarbetade mig, vem eller vad ville inte att jag skulle lyckas? Frågorna fick inga svar, fann en väg uppåt, halkade ibland på en daggvåt sten, mossa gjorde min färd uppåt svår ibland.

Kanske en timme senare fann jag mig själv sittande långt upp, jag hade gått i skogen en timme, funnit ett gammalt utkikstorn, därifrån kunde jag se kanske fem hundra meter, nu kom även hungern sig påkallande, chokladen låg trygg kvar i sin plastficka, jag smekte långsamt handen nedåt, ville äta den nu, saknade energi, konstigt nog skrek inte magen efter mat, törstig kanske.

En rörelse i en fura hög som ett höghus kallade på min uppmärksamhet, ett par vingslag syntes, ett huvud som rörde sig runt sin egen axel, sen var det stilla, solen stod nu i nedan, värmde ännu gott, endast ett litet tak var nu mitt skydd mot eventuell nederbörd, men skulle jag bry mig? Jag såg mig om, det var tomt på golvet, endast en liten låda fanns, locket hade inget lås och min nyfikenhet tog över, med stela händer vände jag upp locket, ett papper med tidsangivelser låg överst, fann inget intresse i det, drog ett finger under, kände något hårt, slet upp det o fick se att jag nu höll en repstump i handen, log vid tanken, kanske jag kunde göra en snara? Eftersom jag inte kände någon hunger la jag stumpen på golvet, så att lådan nu var tom , endast en blyertspenna drog nu till min blick, nyvässad, skarp, undrade först om den kunde nå in till mitt hjärta. Men smärtan kunde jag inte med, dit sträckte sig mitt liv, visst var planen att ända livet på något sätt i skogen, men en penna rakt in i bröstet? Nej, tusan så tack heller. Omedveten om vad som hände ovanför mig la jag mig till en liten stunds sömn, spaningsflyget ovanför gjorde en gir neråt, piloten tyckte sig ha sett en rörelse i tornet, men det var endast plåtlocket som gett ifrån sig en spegel av solen, locket hade jag lagt längst ut på kanten, nu log det mot piloten, som besviket vände i en lång looping upp mot två hundra meter, tanken visade snart på det röda, satans turister tänkte han, som frivilligkår hade de inte hur mycket resuscher som helst, budgeten var redan överskriden, senaste insamlingen i Karlstad gav bara så mycket att det räckte till att laga punkteringen på Cessnan. Dagens påfyllning av bensin fick han ta från eget konto, frugan hemma skulle bli rasande, nu försvann semesterkassan åter.

Karl-Gunnar styrde hemåt, snart var det ändå för mörkt att leta, de två vandrarna som kommit in igår var totalt utschasade, de visste inte riktigt var de blivit av med sin kamrat, som egentligen inte var en kamrat, mer någon de bara träffat på o slagit sig i slang med

De visste bara förnamnet på mannen, en man i de sena fyrtio, trötta hade de somnat i hans hem, nu på morgonen vart de förhörda av ortens polis, en ensam polis, ett distrikt som sträckte sig från den Norska gränsen in i halva Wermland, ett par kollegor i Karlstad hade en halvtjänst att dela på det övriga distriktet, att nu ge sig ut och leta när han hade skäppan full? Karl-Gunnar hade get sig ut, någon måste ju leta, jobbet på bensinmacken fick vänta, lite rabatt på bensinen hade han ju, klart nu var det lågsäsong och macken klarade sig själv, en lapp på pumpen och alla visste att han var på uppdrag, allt som oftast fann Karl-Gunnar sig själv i sitt plan, ekonomin vart lidande.

- Satans turister, varför ge sig in i en skog om man inte tänkte ta sig ur den?

Hemma i källaren fick hustrun nu hjälpa till, spriten vart inte billigare av att han satt och flög upp ekonomin!

Polisen, Björkstrand visste om hans belägenhet, sa aldrig ett ord om den puttrande apparaten, vart mer glad åt den lilla snutten han vart bjuden på, de var ju i samma jaktlag, i skogen värmde det skönt med lite moonshining.

När planet vände, speglade sig sidan i plåtlocket och bländade mig, jag hade satt mig upp och just öppnat ögonen, ögon som grott igen av var, de varade nu hela tiden. Störd av något tog jag mig ner, repstumpen hade fastnat i en knapp i byxan, omedveten om detta fann jag mig stående på fast mark. Ett ljud som svagt försvann drog min blick mot himlen , det kliade överallt, ointresserad av ljudet fann jag mer intresse av klådan, ljumsken kändes inte bra, kläderna måste torka, jag tog av mig allt, hängde upp kläderna på en stor utstickande gren, stod i de sista solstrålarna naken som herren givit mig, sniffade och tycktes mig känna lukten av vatten, förändrades en människas sinnen så snabbt? Tycktes mig ha läst dylikt någon gång, att intensiv fasta skärper ens sinnen , tog ett tiotal steg åt höger, en liten tjärn roade sig i solen, jag sänkte långsamt mig ner, vattnet kändes varmt och skönt, vid vattnet fanns en gammal eld, jag hade läst någonstans att tvål gjordes av resterna från askan, drog till mig lite aska, tvättade mig i ljumsken, kanske det hjälpe, en behaglig känsla kom över mig, som att vara mätt. Bakom mig kom en av skogens konungar långsamt lufsande, omedveten om händelseriktningen slöt jag ögonen, lät några droppar vatten komma innanför mina nu torra läppar, kände hur tjärnens vatteninvånare rörda sig utmed min nakna kropp, klådan försvann, jag kände mig åter ren, här kunde jag bo, här kunde jag överlåta min lekamen till jorden. Ett sniffande hördes bakom mig, en otäck odör kom över min inandning.

Kap 3

Jag sov skönt, vattnet värmde mig härligt, tanken var lite att jag skulle långsamt dras ner i vattnet, drunkna medans drömmarna avlöste varandra. Omedveten om odören som stod runt mig åkte långsamt min kropp ner, med bara munnen ovanför ytan var jag i djupsömn.

Den gamla björnen hade luktat till sig något, en gammal rädsla för människor kom till den, samtidigt viste den att det var den sista vintern, ville så mycket som möjligt våga och upptäcka lite mer. Nosen var sned, som efter ett häftigt slagsmål långt tillbaka i tiden. Vänster öra var delat i mitten, det gjorde att många ljud han hörde kom som i eko. Förundrad sniffade de gamle på människan, lite lekfullt kom hans tunga att slicka mannens panna, smeksamt la han sig ner, med huvudet längs mannens huvud, snart sov han, i samma andetag som mannen, oroliga ryckningar från människan kom björnen att snabbt vakna till, men snart la han sig ner igen, när morgonen kom med sina första strålar sträckte sig björnen, såg med pigga ögon på sin sovkompis, tjärnen lockade till bad, med ett hopp värdigt e olympier kom han att landa mitt i tjärnen, plasket och svallvågen som kom, förde mannen en bit upp på hästagräset som omslöt vattnet.

Förskrämt tittade mannen upp, ögonen kändes små, hade inte vaknat ännu, tyckte han befann sig i drömstadiet ännu.

– Är jag död nu? Tanken svindlade, mindes kvällen, att han lagt sig nära kanten för att på natten drunkna omedveten i sömnen.

Såg björnen bada förnöjt. – Det måste för banne mig vara en dröm eller också ar jag lyckats sa han lågt till sig själv. Plötsligt såg björnen upp, den sneda nosen gjorde att an såg elak ut, blicken gjorde att mannen trodde att snart skulle han anfalla och få en måltid han aldrig skulle glömma. Efter bara några ögonblick, det kändes så, hade björnen rusat upp på land, stod först stel och blickade på mig, med ett ryck hade han tagit sig till mig på ingen tid alls, om jag nu var i himmelriket hade jag inget att vara rädd för, när han var bara centimetrar från mig tog han ett skutt över mig, sen var han försvunnen i skogen, jag kände svagt när den håriga kroppen strök över mitt huvud, rester från tjärnen kom i droppar och fastnade på min nakna rygg.

Orädd resta jag mig, såg mot de kläder jag hängt upp dagen innan, okey, jag var inte död än.

Gick bort och kände på dem, blöta av nattens dagg, jag fick vänta ett par timmar, var inte viktigt, men ville inte att en skogsvandrare skulle hitta mig sittandes naken i blåbärsskogen. Lät kläderna hänga och kände en enorm hunger. Chokladen låg snart i min hand, åt upp allt, en bit papper följde med. Frös till, kände hur huden knottrades, tog på mig skorna, kändes tryggt med skor på sig, gjorde som djuren, lutade mig mot ett träd och lättade mig, tittade med intresse på hur den gula strålen med kraft slog till mot  trädets stam, lekte lite, lät strålen gå över både lingon och blåbär, kände att det skulle ta tid att tömma sig, var en skön känsla att stå naken i skogen.

Vid middagstid kände jag p kläderna, nu var de torra, tog på dem, kände mig hel igen.

Hörde på håll hur en motor drogs igång lät som en lastbil, sprang mot ljudet, kom upp på en timmerväg, stannade mitt på vägen, ett kalhygge fanns på andra sidan, enstaka spretande furor syntes, en och annan lövad buske fanns kvar, hörde att motorljudet kom från höger, vände mig men såg ingenting, kanske det här var mitt tillfälle, att bli överkörd av en timmerbil?

Jag såg efter en plats att gömma mig på, fanns inga diken, men en stor buske framför mig såg lovande ut, satte mig bakom den, myggen dansade i middagens strålar, magen knorrade, knorrandet övergick till ett brummande som överröstade lastbilens vrålande motor, kände att jag aldrig varit lika hungrig nånsin, hörde nu bilen komma, det gick långsamt, en arm låg längs med flaket, tydligen den som användes till att lasta, jag stålsatte mig, nu skulle det ske, inom mig sa jag adjö till alla hemma, en bön rann av mig, kollade in marken framför, ingenting fick hindra mig nu, planen var att rusa fram när lastbilens hytt passerat mig, i skydd av busken skulle jag slänga mig under släpets bakre högra hjulpar, ett par sekunder kvar endast, det gick nu mycket långsamt, precis när jag skulle slänga mig framåt stannade lastbilen, det pös från tryckluftsbromsar, hjulparet fanns nu framför mig, men allt var stilla utom lastbilens motor på tomgång, jag hörde en man som kallade på en hund, sen lyfts kranen på släpet, min otur kunde inte vara större, förbannade mig själv, det var som om allt nu gick emot mig, hur jag än gjorde gick det mesta fel.

Ett skall hördes, en mansröst ropade, där jag satt trodde jag tidigare att jag var skyddad, plötsligt lyftes jag upp, utan mitt vetande hade jag suttit på en grov stam, stammen lyftes upp, jag höll balansen, sakta vändes stammen, jag föll hårt ner på släpet, hamnade säkert på ett par stockar, såg hur en grov stam snart skulle hamna där jag satt, men den las strax till höger om mig. Sen var det tyst, en dörr stängdes igen, snart fann jag mig åkande.

Framför mig var en timmerväg så rak att slutet inte kunde skönjas, grenar slog mot mig, jag fick lägga mig ner, njöt av hoppandet släpet gjorde på den gropiga vägen, ett flaxande sågs strax ovanför mig, tänkte inte så mycket på ugglan som strök över mig.

– Satans skit aldrig har jag varit så förföljd av otur. Jag sa det högt, kunde ju inte sitta här och åka gratis.

Men ljumsken kändes bra. Kuren med aska hade hjälpt. I fartvinden slapp jag tänka på alla mygg som annars plågade mig, ansiktet kändes svullet. Förstod att jag inte skulle kunna sitta kvar länge till, att jag olyckligt skulle kunna göra mig illa.

Såg att vägen nu svängde, det gick långsamt, en bit fram fanns en liten tjärn igen, precis i en skarp kurva, där kunde jag slänga mig i, utan att skada mig, mannen i hytten hade stereon på, hunden bredvid skruvade sig roligt, ville göra husse uppmärksam på mannen som irriterade honom, men husse satt omedveten om verkligheten utanför, musiken från radions P2 överröstade allt annat, hans tankar var på det senaste han hört, att en man förirrat sig i dessa skogar, det var inget ovanligt, men inte ett spår efter honom. Det var mycket sällan, kanske hade det hänt ett par gånger under alla tjugo år att han mött någon, här var det minst fem mil till närmsta bebodda stuga.

Cleo puffade på hans hand, han visste att hunden ville något, men det kunde inte vara något som brådskade, vad skulle det kunna vara?

Cleo reste ragg, han vände sig om, såg genom hyttens glas att mannen nu rest sig upp, förberedde sig för ett hopp, skallet kom omedelbart, men husse satt och njöt av en Concert, med klorna mot fönstret fick Cleo se hur mannen tog sats, det såg först ut som om han hängde i luften, en gren slog mot hans rygg sen var han försvunnen, Cleo flyttade sig snabbt mot vänster sida, men ingenting kunde avslöja vad som just hänt, husse såg i backspegeln, kanske Cleo upptäckt en björn? Ingenting ovanligt i dessa skogar, han såg i backspegeln hur det plaskade till i en tjärn, sen var kurvan förbi och allt var borta, musiken försvann i hans öron när lurarna åkte av.

– Jasså Cleo, du såg något i alla fall? Jaja, men nu är vi på väg, här finns mycket vilt i skogarna.

Åter kände jag hur jag föll, fartvinden slog mot mig från vänster, sen fann jag mig sittande fast i tjärnens botten, kängorna hade fastat i botten, tjärnen var inte djup, en halvmeter kanske. Blöt men oskadd tog ja mig upp. Trött och outsägligt hungrig, det värkte till i ryggen. Septembervärmen slog mot mig i full kraft, värmen måste vara rekordartad tänkte jag. Tog av mig allt åter, här fanns ju ingen annan än jag, nu fick det torka, kände att jag måste lätta mig igen, men den här gången var det ingen stråle som skulle lämna mig, otroligt att magen hade något att tömma?

Tvättade mig i vattnet, tog ett par stora blad och tänkte at de bra var till att göra mig hel och ren igen. Drog dem utefter min solblekta kropp, undrade vad dagen mer hade att överraska med!!

Jag torkade snabbt, myggen irriterade en del, men jag lät dem vara, vad var några myggbett när jag ändå skulle lämna allt snart?

Omedveten om lingonsamlaren gick genom riset tog jag mig för att vanda bort en bit, kändes skönt att åter få röra på mig, tänkte att kläderna fick hänga där ett par timmar, kände hur ris och små buskar slog mot mig, ryggen värmdes upp skönt i solljuset.

Det gick snabbt att plocka lingon, de två körde samlaren snabbt genom riset, de rensade medan de gick, samtalet var fåordigt, tjugo kilo hade de redan fått ihop. De hade cyklat ut tidigt, sovsäckarna var med, mamman hade en vagn efter sin cykel, det här var deras skog, alltid ensamma, orörd natur runt om dem, bara ett och annat kalhygge, det fick de leva med. Vana vid varandras sällskap gick de tysta, bara tio meter från varandra, en uggla hoade försiktigt, kanske den ropade på sin partner? Mamman i de sena trettio kände sig trygg tillsammans med sin styvdotter, den nya mannen i hennes liv hade väckt henne igen, hon trodde aldrig att kärleken skulle koma till henne, han var äldre, men mogen, trygg, inte för att hon känt sig otrygg tidigare, men som ensam på föräldragården gick tiden långsamt.

Gården var en av två längs med den smala vägen, gård nummer två var bara till uthyrning, till jägare och de där som importerade arbetskraft till plockningen, stackars människor tänkte hon, hur ofta hade hon inte läst om de där, de där som inte fick någon lön, hon trodde de kom från östern, de såg så små ut, arbetade som tusan, sa inte ett ord när de möttes, men le kunde de.

Hon hade sin skog, den fick de inte plocka i. Svärdottern gav till ett ljud, nu gick räfsan fort, riset hon stod vid var överfullt av mogna bär, här var stället som de väntat på, det skulle ta dem en hel dag att rensa.

Svetten lackade, myggorna slogs om vem som skulle få suga först, men de var som i trans, plockandet fortsatte. Omedvetna om att om de nu sett rakt fram hade de fått se en naken man passera, han gick som om det var bara han på hela jorden, ensam i sina tankar.

Allt kan förändras på ett litet ögonblick, vi bestämmer inte alltid över det som sker, åter vart jag varse det, min oförsiktighet gjorde att i samma ögonblick de två plockarna såg rakt fram satte jag en fot under en grov rot, mitt fall framåt var plötsligt, föll bakom en sten, rakt er med mina genitalier i en stack, nu vart det krig, i den stora stacken med skogsmyror gick nu larmet, soldater kom från alla hörn, samtidigt lufsade den gamle bara tjugo meter bakom mig, de två plockarna han bara sen en glimt av mig, i första stunden glömde de bort mig, det som verkligen skrämde dem var den gamle, hans utmärkte väderkorn följde mina spår, nyfiket, utan minsta försiktighet.

Det värkte till i min pung och penis, anfallet var samstämmigt, soldaterna stack mig på mitt allra heligaste ställe, omedelbart svullnade både penis och pung upp till aldrig förut skådade proportioner, omedveten om verkligheten omkring mig kved jag till, de två kvinnorna släppte vad de hade för händer, hinkar lämnades fulla med blåbär och lingon, fyra stycken smörgåsar inslagna i folie föll av den äldre kvinnan, e kanna med kaffe ramlade av från den yngre, de tog varandra skrikande i hand och flydde så fort deras ben bar dem, samtidigt uppe i luften kom Karl-Gunnar att få se flykten, skevade med rodren o lät planet sjunka ytterliggare, timmerbilen hade stannat två hundra meter därifrån, Cleo skällde till, ett varningskall kom från henne.

Förundrat lyssnade husse till alla ljud, en björn råmade, ett plan i luften hördes cirklande ovanför, skrik från kvinnor i nöd, ett annat ljud han inte kunde förklara kom från mig, argt stämmande in i en klagokör, betten från myrorna gjorde mig vansinnig, min fot hade fastnat under roten, det värkte obarmhärtigt i mina genitalier, det kändes som om penisen skulle sprängas, inte som en tidig morgon och mycket kissnödig, mer som om jag haft erotiska drömmar en hel natt, påspätt med en enormt full blåsa.

Inom mig tänkte jag samtidigt att de skulle jag velat visa upp min fru men den tanken försvann snabbt, inga andra ljud kom till mig, allt hände mycket snabbt, björnen stannade upp, förvånat såg den hur kvinnorna försvann skrikande bort, allt de burit på låg  kvar, andra sidan om den sten jag fallit bakom, planet i luften gjorde ännu en gir, Karl-Gunnar såg hur två kvinnor snabbt sprang mot en timmerbil, en ensam stor björn stod upp med ramarna lyftade, som om den ville hälsa på honom uppe  planet, något vitt fanns vid en sten, Karl-Gunnar hann inte uppfatta mer, tvangs dra i gasen för att lyfta planet över de höga träd som kom emot honom, han klarade de första tallarna, nöjd lät han planet plana ut och i nästa ögonblick kom toppen av en fura emot, den slog först i propellern, en bit av den gick av, slet sönder en bit av fönstret, allt hände snabbt, bitar av glas hamnade i hans ansikte, förblindad av blodet som välde fram strök en hand bort det mesta, nu tappade han fart, Karl-Gunnar stängde snabbt av gasen, tystnad, bara vindens sus i flygplanskroppen, han såg efter någonstans att landa, en timmerväg låg inom avstånd, utan att tveka styrde han det lilla planet ner, en lastbil hade parkerat i början av raksträckan, planet gick att styra, han fick inte tappa fart, vinden slog nu emot honom, det trasiga fönstret gjorde att vinden ven obarmhärtigt mot honom, splittret i ansiktet gjorde ont men faran låg i landningen, den knöliga vägen tillät inte landning, men valet var lätt, antingen vägen eller skogen.

Jag då? Jo, foten fick friläge, sakta drog jag den under roten, hörde björnen som  i trans, skyndade att resa mig upp, myror föll av mig i hundratal. Naken och myrbiten såg jag mig om, undrade över det som låg på andra sidan stenen, hungern skrek inom mig, jag satte mig att äta, det första på fyra dagar, lingon och blåbärssaft rann nerför min hals, smörgåsarna tillsammans med kaffet smakade utmärkt, mätt rapade jag, smekte min mage, aldrig hade en måltid smakat så bra, la mig ner såg små moln skynda sig fram, mätt somnade jag, lite sömn skulle göra susen, nu fanns det liv  gubben igen, omedveten om att myrorna åter hade funnit mig, signaler gick till soldaterna, ett led av myror gick nu ut, inte bara att ge sig på manen, utan att finna resterna av de smörgåsar jag inte orkat.

Björnen smög långsamt och försiktigt fram, snusade på mannen, nosen kom nära mannens heligaste, där luktade mynta, stora rester av bär försvann nu i björnens hungriga gap, han tyckte samtidigt att det smakade mycket gott med några tusen stora myror, han slickade mannen ren från plågoandarna. La sig ner för at sova en gammal björns sömn. Skogen var nu tyst, de båda sovande ovetande om att träden runt om sakta lutade sig emot dem, det var skogens språk som nu gällde, de växter som fanns i mannens närhet lutade si mjukt emot de båda, omfamnade dem, värmen från solen och skogens växter strålade till dem, det var naturens sätt att visa kärlek, av människan bortglömt.

I min sömn i ett med naturen, omedveten att naturen tog väl hand om mig.

Långsamt vaknade jag, över mitt ansikte låg gräs som om det ville skydda mig, jag fick lov att dra det åt sidan, jag var mer försiktig än tidigare, en känsla av välbefinnande kom över mig, en ny känsla, som om någon talade till mig, men det va tyst runt om mig, fåglars läten kom långt bort, annars tystnad, en intensiv tystnad. Så tyst att det slog lock för mina öron.

Sträckte på mig , ville hålla kvar känslan jag fått till mig, aldrig hade jag upplevt något liknande. Ibland fick jag till mg känslor tidigare om att vilja uppleva hur en människa hade och kände det för urminnes tider, kanske var det så som jag kände nu?

Naken och utlämnad, utan egentligt skydd, reste mig upp, det gick lättare än tidigare, det tog mig en liten stund at hitta tillbaka till mina kläder, kändes skönt att få dem på sig igen, nu var jag beredd för nya upptåg, tänkte igenom de sista dagarna, kunde jag ha mer otur än hitills? Har en katt nio liv? En hund tre? En människa fem eller sex? Nu tyckte jag att planeringen måste vara bättre, inga impulsiva själmordsideer.  Tyckte att det jag gjort hitills varit skrattretande löjligt.

Kap 4

Natt, tystnad, tänkte igenom den sista dagens händelser, vilken tur jag haft, men var kom egentligen smörgåsarna ifrån, den tanken slog mig först nu, egenmäktigt hade jag slukat all mat, bredvid mig låg nu bärplockaren, kannan med kaffe var urdrucken.

Rös till, nattens kyla var inte som föregående natts, inga stjärnor syntes, luften kändes kallare, var det det sista av sommaren jag upplevt, dagen som gått? Kände att nattens fukt nu för första gången riktigt ville ta sig igenom mina grova kläder, tanken om en eld kom till mig, måste ha värme. Hade jag verkligen glömt bort varför jag funnit en tillflykt till Wermlands skogar? Vad var den egentliga anledningen? Samtidigt tyckte jag att upplevelserna hittills uppvägde allt, här ligger ju en medelålders man med suicidtankar, men just nu, i denna stund var DE tankarna långt borta, funderade mer över allt som hänt.

Det enda som nu hördes var nattdjuren, en ugglas hoande, en nattfjärils slag, en svag vind i furornas glesa grenverk, det svaga knäppandet efter en skalbagges grävande för nattens skydd. Tystnaden var så intensiv att jag till och med kunde höra en masks krälande.

Jag vaggades till sömns, den första natten utan mardrömmar. När jag vaknade låg jag i samma ställning jag somnat i, kylan slog emot mig, sömnigt hamnade min blick mot himlen, gråa, askgråa moln svepte över trädens toppar, tursamt nog var mina fötter varma, nyfiket reste jag mig upp, undrade var någonstans civilisationen fanns? Timmervägen lättade upp mitt medvetande, ville jag tillbaka? En smärta efter hemmet slog till med kraft, avsaknad av familjen. I detta ögonblick ville jag tillbaka, till tryggheten.

Men, min resa hit var ju just en resa från otrygghet? Känslan av att livet inte ville mig väl? Hade jag glömt allt som hänt? Nej, med detsamma kom alla vardagliga händelser till mig, magen knorrade genast, den negativa känslan av att ha fått utstå så mycket gjorde kroppen påmind. Åter kom känslan av uppgivenhet, kanske glömsk av den gudagåva som sänts till mig, fyra barn hade jag satt till världen, var med vid alla födslar, euforin att få varit deltagande var enorm, den övergick det mesta. Varför då så mesig? Var jag en mes? Vid alla trauman hade jag rest mig, hur många gånger kan en människa resa sig? För varje tillfälle av trauma tar kroppen stryk, det visste jag, var obehagligt medveten om det. Just den obehagskänslan var den som gjorde mest ont i själen, den omslöt mig, som en orm krälade den genom nerver, muskler, hela min kropp var medveten om känslan. Därav den värk som alltid kom till mig, den drog genom märg och ben, utsatte mitt psyke för en enorm trötthet, en bortavarokänsla var ständigt närvarande, svårt för att komma ihåg, ta till mig detaljer, i närvaro av andra skärpte jag mig, till det yttersta, men den skärpan var svår att hålla levande, inom bara ett par minuter gick den förlorad, tänkte ibland om den syntes på mig? Går det att se om en person inte är närvarande?

Luften gick ur mig, den glädje jag vaknat med övertogs av en hjärnslö tomhet. Kände  bara för att ligga kvar, somna in.

-   För fan mannen, rest dig upp, kom igen nu, du har en underbar natur runt om dig, förvisso grå idag, men se de nya nyanserna i det gråa, allt är inte svart och vitt, där finns mycket emellan. Försöket att ingjuta mod gick hem, med ny kraft resta jag mig, värken i genitalierna hade gått över i en molande värk, den kände jag igen och stördes inte mycket av.

Solen gjorde ett försök att tränga igenom, jag förstod att den fanns där bakom det gråa, det stämde att allt inte är som det verkar, bakom molnen lös den med full kraft, då var det som det var, svart var ibland grått, ibland vitt.

Kläderna kändes mycket torra, konstigt nog, för natten hade varit kylig, fukten känts genom mina kläder.

Långt borta hördes en bocks råmande, kanske den råmade efter sina hustrur? Jag hade tillbringat natten under samma häng, det kändes lite hemma just där, hänget låg uppe på en liten sluttning, en stor dal fanns nedanför, omsluten av en tät skog av gran, tall, och några pinade lövträd, annars ar dalen bara beväxt med hårt högt gräs, två små tjärnar låg som stopp för en liten bäck som rann igenom, en källa fanns strax nedanför mig, min blick skärptes, jag hade aldrig behövt glasögon, nu kändes det som om min blick ännu mer skärptes, kanske var det naturens sätt att kompensera, kompensera för något som människan glömt bort?

Kände hungern komma, även törst, men vatten hade jag i överflöd. Mina funderingar gick till en historia jag skrivit ner tidigare, det tog ett år, liknade lite den situation jag själv nu befann mig i, kanske det hade varit en föraning om vad jag nu skulle gå igenom?

Tänkte att kan jag leva på bär så finns det i överflöd, även hjortron, om kylan höll i sig måste jag ordna en eldplats. Hur gör jag eld? En kunskap jag ej fått till mig i den moderna staden

.

Kvällen innan tog Karl-Gunnar kontakt med flygledningen, hans tursamma landning rapporterades, mötet med timmerföraren och de två kvinnorna vart explosivt. De två kvinnorna fanns sig berätta en otrolig historia, värd en notis i lokalpressen.

De bad om hjälp att finna sin utrustning igen, tillsammans gick de nu fyra i sällskapet tillbaka den väg de sprungit, planet stod i alla fall i vägen för lastbilen. Hjälp skulle komma först till kvällningen.

Timmerbilens förare var en man van vid ensamt liv, tyst följde han de övriga, hunden sprang före och spårade, de båda kvinnorna gick först fel, i paniken hade de sprungit vilt, om inte vägen hunnits upp hade de med säkerhet sprungit vilse. Platsen de lämnat fann de snart, under natten fick de sova i lastbilens hytt, tätt ihopträngda med Karl-Gunnar en hund och föraren, men värme fick de.

Framme vid sin utrustning fann de att allt var uppätet, spår efter björn sågs, även andra spår, spår de inte kunde tyda, bakom en sten fanns en stor myrstack, stacken såg ut som om någon ramlat över den, de myrorna fanns överallt, paketet med smörgåsar som inte fanns kvar var översållat med stora myror, ätandes av de smulor som lämnats. Föraren gick en bit bort, Cleo snusade på något intressant på marken, i den våta leran fanns ett spår, spår av en fot, föraren lutade sig närmre, kanske en dag gammalt, mer tänkte han inte på det, var inte hans sak att sköta, han höll sig för sig själv. Ville någon gå med bar fot i skogen var det inte hans sak. Cleo försvann ett tag, föraren gick tillbaka till lastbilen, såg att hjulen nu sänkt sig lite ner i den leriga vägen. -  Skulle bli svårt att ta sig loss, var den första tanke som slog honom. Föraren visste att det fans en gammal skogvaktarstuga en bit ifrån, medan han väntade på sin hjälp kunde han lika gärna vänta där. Det övriga sällskapet kom tillbaka, kvinnorna tysta, gick hand i hand, en blick från den äldre kvinnan skrämde honom lite, ville inte lägga sig i. Han såg bra ut, lite grovt kantigt ansikte kanske, kantad av det hårda livet tidigare som skogshuggare, en skogsman, inte van vid andra. Hon tyckte han såg ut som en ärlig man, men hon var inte den som kunde bedöma. De samtalade lite, han svarade endast med korta fraser, pratade ganska tyst faktiskt tänkte hon. Som om han skämdes för något! Styvdottern betraktade honom ur ögonvrån, hon var också kvinna ofta glömde hennes mor bort att hon vart kvinna för många år sedan, som om modern inte ville veta, ville hålla henne kvar i hemmet så länge som möjligt, inte många i moderns sällskap som passade fanns ju inte heller så många i grannskapet. -  Skulle vara den gamle gubben Allan då? En gammal ensling som bodde i en liten koja utan el eller vatten bara ett par hundra meter ifrån dem? En gammal man som ofta smög på dem då de tog sig för att duscha gemensamt ute, hon såg honom, men inte hennes mor, hon visste alltid när han smög, samma ställe varje gång, men hon var inte rädd för honom, tyckte mer att det var utmanande att han smög, vid dessa tillfällen brukade hon vara ute en stund extra, kände sig lite skyldig efteråt, men på kvällen mindes hon känslan, känslan att vara naken och utlämnad i naturen, något hennes mor inte visste, ofta gick hon ut på morgonen, tog av sig nattlinnet och gick en stund som hon var, ner till den lilla sjö de brukade bada i, la sig på bryggan om vädret tillät, visste att snart skulle Allan den gamle komma smygande, badade en stund och gick sen hem, fullt tillfreds med tillvaron. Efteråt var det som om hon hade en lust att göra just detta, tänk om den gamle mannen kommit fram? Skulle han ha fått röra henne då? När hon tänkte så brukade hon känna en lust komma, men det hade ju aldrig hänt, så det var inget att spekulera i, bara hennes mor inte fick veta, åter smygtittade hon på föraren, han såg inte dum ut, mer erfaren, kanske lite kort i rocken, han kunde inte vara mer än ett tiotal år äldre än henne, det betydde att hennes mor var nästan i samma ålder, kunde skilja fem, sex år kanske? Hon undrade vad han hette, ingen hade kommit sig för att fråga, nu berättade han om den lilla stugan, att där fick de bättre plats, hjälp skulle komma först nästa da, det fanns en liten sjö strax intill, där kunde de tvätta sig.

Sällskapet tog beslutet att följa hans råd.

Bara kanske en kilometer därifrån sträckte jag på min ömmande kropp. Ville inte tappa den känsla av eufori jag känt tidigare på morgonen. Känslan kom tillbaka, men bara till en viss del, jag hade inte glömt det som nu kommit till att bli näst intill ett uppdrag.

-  Ta dig samman man, du måste, tycker inte om måsten, men nu satan i det. Känslan a att svära kom mig att må bättre, tog ut en riktning, platsen var vacker men jag ville vidare, vad jag inte visste var att när mina ord kom så väckte jag den björn som låg och sov en bit bort, osynlig i den täta vegetationen, den hade valt en plats under en mycket tät och hög gran, grenarna längst ner bildade en naturlig undangömd plats, skyddad mot solen eller det regn som snart skulle komma, björnen kände att vinter och höst stod i startgroparna, men ännu kändes det sommarvarmt. Blicken var inte skarp längre, den mer kände och luktade sig till den konstiga mannen längre fram.

På något sätt kände björnen ett släktskap med mannen, inte för att mannens lukt gav det intrycket, mer om något som kändes som om situationen var densamma för de två, björnen visste att vintern var den sista för honom, han hade haft ett bra liv, visst hade han hamnat i revirbråk ett antal gånger, men alltid gått segrande ur striden.

Björnen kände ingen ondska komma från mannen, ingenting från mannens urin sa honom att han var ute efter hans revir. Björnen hade lämnat ytterliggare några höga märken på ett par träd, men mannen tycktes inte se dem, i så fall hade han rest sig och gjort egna märken, märken som i så fall skulle vara lite högre upp.

Mannen tycktes lite obeslutsam, först ett steg, sen ett till, sen gick det fortare, björnen reste sig nyfiket, följde långsamt efter, Hills hade det gett tur, flera hinkar med bär hade han fått, de målen skulle räcka flera dagar, kanske det fanns mer att hämta om han följde mannen?

Jag gick nu snabbare, fast besluten att leta upp civilisation, vad som sen skulle hända hade jag inte en aning om, om jag skulle slänga mig ner för ett tak, eller hitta en spruta med gift fick framtiden utvisa. På bara tio minuter hade jag avverkat en kilometer, en större sjö kom att spegla sitt lugna vatten en bit framför mig, jag såg att på andra sidan, här var sundet smalt, låg en mycket gammal timrad stuga, kanske jag kunde övernatta där?

Att ta sig runt sjön blev betydligt svårare än jag tänkt mig, såg att är solen stod på middag hade jag halva vägen kvar, stannade upp, mitt framför mig låg en gammal, mycket gammal roddbåt nersänkt, drog lite i den, det gick lätt att dra den upp, sökte efter hål men den var väl bevarad, en låda av trä upptog en av sittbrunnarna, locket fick jag bända upp, det hade ballnat, inuti fann ja gamla drag, lite lina, några krokar, lyckan stod mig ni bi, Tyckte att stugan fick vänta, letade upp ett par maskar och väntade på napp, satt i båten, vassen skymde mig, det prasslade lite bakom mig, tänkte inte mer på det, visste inte att en stor pälsklädd varelse väntade, den kunde vänta, var inte hungrig än, doften av sjön gjorde den slö. Eftersom mannen satt stilla, tänkte björnen att han somnat, han la sitt stora huvud bekvämt mot de stora framtassarna.

– Tjo. Jag kunde inte låta bli, en stor gädda hade bitit sig fast i den gamla kroken, nu gällde det, släppte ut mer metrev, drog hårt tillbaka, ville att kroken skulle fastna ordentligt, gäddan kämpade tappert, jag var rädd att linan skulle gå sönder. Efter vad som kändes som en lång stund kom fisken upp till ytan, den var för stor för mig att äta ensam, synd att jag inte hade någon att bjuda. Ett tändplån hittade jag i lådan, väl inlagt i ett oljat papper, jag tog mig upp på land, gick genom vassen, bara en meter från björnen, omedveten om hans stora kropp, drog i plånet, gnista fanns det, samlade ihop en hög med torrt, snart sprakade en liten eld, värmen kändes skön, det doftade gott, en fickkniv öppnade upp gäddan, tog ut innehållet, skrapade fjällen, drog en kraftig pinne rakt igenom, kunde just inget om örter, så de fick bli okryddat. Bara två hundra meter ifrån mig kom nu sällskapet fram, stugan såg obebodd ut, sjön låg blank strax nedanför, precis som föraren hade lovat.

Blir smått galen ute på vägarna, tycker alla kör sämre och sämre, ta tex att blända ner i tid, näst intill ingen som vet hur det går till, eller hålla ut vid möten på smala vägar, eller höger-regeln.....

Har kört bil i 35 år och tycker det blir sämre och sämre med trafiken...

Har bara en fråga, är det ngn mer som tycker lika?????? 

0200

Passerar i mörkret första kurvan, alla tidningar ligger packade som sillar i den lilla tidningsbilen, vid minsta inbromsning nu i början är risken stor för att allt blandas i en enda stor hög, händer ibland och då svär jag ve och förbannelse, de kraftiga lysena på taket skiljer vägen framför mig från natt till dag, rådjur, hjortar, harar, vildsvin, ekorrar, älg, katter, kaniner, ja, alla de djur dagen gömmer visar sig ofta på natten, med natttrött blick far mina ögon från den ena sidan till den andra, har koll på ändringar idag, tjugonio stycken, jag har arrangerat dem efter hur jag kör med nummer, lättare då, kurvan passeras, om femtio meter ska den första lådan ha KB ( Kristianstadsbladet ) och YA ( Ystads Allehanda ), viker dem ihop och låter bilen motorbromsa, sakta passerar jag lådan och låter min högra arm ligga ute med två vikta tidningar, håller koll på bilens position och förbereder redan nästa låda, vips så försvinner abbonentens lösnummer i lådan, en snabb sidoblick säger mig att locket är stängt, nästa lådställ har tre lådor, tjugofem meter, en sommarkatt stannar förvirrad tio meter framför mig, låter bilen bromsa, vill inte köra över den, men vet hur rådlösa unga katter är, precis innan jag ska köra på den sticker den in in ett par buskar till vänster.

0202 

Väcker en nattsovande rödsparv, med slöa vingar lyfter den precis innan bilens front tar den. Första lådan i lådstället förberred i min hand, utan att egentligen släppa ratten förbereder jag redan de två andra lådorna, en av trä och en av gammal rostig plåt, de två värsta sorterna.

En YA i den första, utan att bilen stannar svingar jag två KB i de följande medans nattradion har frågesporttävling.

Svänger ut, ger ordentligt med gas, fyrtio meter till nästa lådställ, vägen är gropig, får köra slalom så att inte framvagnen skadas för mycket, just här skrapar de aldrig vägen, vintertid är det mest is just här, 

forts. följer

Inte ung inte gammal, mer någonstans mitt emellan, rådjuret stod blick stilla, morgondimman hade precis börjat släppa genom solens första strålar, han njöt va tystnad, det var den tystnaden mellan dag och morgon de flesta missar, just för att ögonblicket far så snabbt förbi, de stora ögonen följde ett par vattenlöpare, de åkte som surfare på källsjöns stilla vatten, sen samlades de invid ett vasstrå, som om de hade ett möte.

Han såg hur felr kom till, snart var de fem, sex stycken, som om de hade konferens. Under ett par sekunder var de alldeles stilla, på kommande tycktes det.

Sen, som om en signal givits, försvann de snabbt från platsen. Förunderligt, men så vackert han tanken komma, under de sista sekunderna av hans liv skulle tankar han annars inte tänkte så ofta komma, varför kom inte tiden att räcka till svar.

Under ett svagt ögonblick kom tanken på smärta, åter fanns inte tid till varför, men tanken kändes ändå lång, smärta är ju en form av saknad, han lyfte majestätiskt på huvudet, hans stora krona hindrade en del av solens strålar att stråla rakt förbi honom, det var mer att den bröts i ett flertal, en grå skugga förlängde kronan där dagsljuset hindrades och samma skugga gjorde ett horn av luft på den daggstänkta lilla platsen av välvuxet gräs bakom honom.

Med huvudet lyft kom saknaden att sända den första signalen till hans välvda mage, det första han förnimde var att hjärtat brast, signalen till hjärnan upphörde plötsligt, men det var inte dödens signal, det var den där signalen om saknad, inte den som de flesta någon gång känner, nej, det var den STORA saknaden, den som kanske först känns som ett knytnävsslag i magen, men senare långsamt bedövat försvinner, den här var större, mångdubbelt större, under de sista sekunderna av liv i honom kom fler känslor nästan än han upplevt i sitt förhållandevis långa liv, saknaden gjorde honom först bedövad för omvärldens ljud och ljus, han var tvungen sänka sina stora ögonlock för att förstå att liv ännu fanns inom honom, mörkret sa honom nästan mer än ljuset.

Blixtande minnen for fram och tillbaka utan att det kunde styras, smärtan i magen fortfor att öka, om han varit människa hade han kunnat jämföra, det var som om ett garageband i jämförelse med Rolling Stones, han var intye främmande för musik, en syrsa hade tidigare satt igång sin morgonserenad, så igenkännligt.

Han kom snart att minnas vad saknaden betydde, framför de stängda ögonlocken kom hans mor att framträda, hon sträckte ut sina stora klövar mot honom, som om hon ville dra han till sig. Ögonblicket varade endast några millihundradelar, men det fick honom att lägga sig på mage, smärtan, saknaden gjorde honom föbluffad, aldrig tidgare hade han känt en sådan smärta av saknad, men den verkade så levande, hornen fastnade i den förvildade rosbusken han stått gömd bakom med källsjön strax framför honom, under de tre sista sekunderna av hans vuxna liv kom jorden vid hans nos att lukta alldeles ljuvligt, han märkte aldrig, kände aldrig hur den även tog sig in i hans öppna mun, en mun som sände ut ångande luft, het som hans kropp var, sakta kom även en smal rännil av blod rinnande bakom tungan.

Jägaren hade legat på pass sen ett på natten, väl medveten om att snart kom rådjuret som vanligt för att stanna och äta, en naturlig och gömd plats, med viltstigen väl dold i grönska, kikarsiktet gjorde att hans skott kom att träffa buken med lätthet, lagom avstånd, ingen vind, med bara en långsam lätt intrycking av hans finger for skottet iväg och träffade nästan i samma ögonblick.

Han såg hur kronan lade sig långsamt ner och glades över hur väl det fungerat med att inställa sig tidigt.

Han öppnade ögonen, konstigt nog fanns inte vattnet framför honom längre, huvudet låg i en onaturlig position, gräs, jord och långa taggar var det enda han såg, men blicken var grumlig, smärtan tog nu helt vid, orkan, eller, handlingen som skulle lyfta hans stora huvud fanns inte där längre, hans vackra ögon som stunden innan betraktat vattnet och vattenlöparna föll ihop, blicken stirrade åt samma håll, rakt upp i himmelen, där den stora höken som levde sitt vanliga singelliv vid sjön var den första att lyfta från sitt gömställe vid favoritträdet, skottet väckte allt som fanns invid sjön, förundrat, nu utan smärtan han han se hur insekter, fjärilar for omkring, hörseln gav signal att något kom mot honom, men livet rann snabbt iväg, den sista känslan som fanns levande kvar sa honom att efter saknad kom befrielse.